It's hard to be a saint in Skärholmen

En äkta Skärholmenbo

2009-09-05T03:30:00.000-07:00

Igår kom en journalist från ETC Stockholm hit och gjorde en lååång intervju. Och jag blev återigen påmind om att jag är helt oförmögen att någonsin avsluta ett resonemang sedan Anton föddes. Jag tappar tråden HELA tiden. Och alla de där smarta slutsatserna jag skulle leverera var som bortblåsta. I alla fall. En extra källa till nervositet i just det här fallet var att journalisten ifråga var lika gammal som jag - och uppväxt här i Skärholmen. Alltså nder exakt den tid som delar av boken utspelar sig. Det blev lite som ett facit. Och jag hade inte alla rätt ...

Saker om Skärholmen jag önskar att jag hade vetat när jag skrev boken:

1. Att ungarna på Äspholmsvägen/terassen hängde rätt mycket uppe på Ekholmsvägen eftersom det var mycket bättre ytor där för fotbollsspel etc. (ytor som försvunnit nu eftersom det byggts nya bostadshus).

2. Att pissgången - dvs gången som ledde fram till hissen upp till Ekholmshöjden, där bergbanan ligger nu - var en källa till skräck för kvarterets barn.

3. Att många av barnen i mitt beskrivna område hängde betydligt mer i skogen än vad som framgår i min bok. Typ, mer i skogen än i centrum. Och att skogen präglade området för de boende betydligt mer än betongen - som var utifrånbilden.

4. Att ett skogsparti som man ser (men nästan inte kan ta sig till) på väg från Skärholmen till Ikea var känt som den mytomspunna Limsniffarkullen (tror jag det var den kallades, eller om det var limsniffarskogen).

5. Att det är en dödssynd att skriva "Skärholmen utanför Stockholm" - Skärholmen ligger i Stockholm - det vet alla som växt upp här.

Efteråt

2009-08-30T12:35:00.000-07:00

Jamen det gick ju bra det där. Även om jag inte fått sådär jättemånga recensioner. Det är lite samma känsla som den jag hade inför julafton när jag var liten. Man var så himla laddad, hysteriskt förväntansfull, precis som om det skulle inträffa en stor och fantastisk och bestående förändring bara för att det var julafton. Och jag skrev långa önskelistor om vad jag helst ville ha. Och sen tomheten så fort det var över. För även om jag hade fått precis det jag ville ha (en strålande DN-recension i det här fallet) så lunkade ju allt på precis som vanligt igen nästa dag och egentligen var det ingenting som hade förändrats av att jag fått det jag ville. Och just nu är jag så satans stressad att jag inte ens hann njuta medan det pågick.

Det finns en så himla skum lägenhet på Ekholmsvägen som jag går förbi då och då. Varenda fönster är övertäckt med kartong - precis som i Låt den rätte komma in. Dessutom är ett av fönstren trasigt (det skedde efter att kartongerna sattes upp) och har varit det i flera månader. Idag såg jag en bok ligga utanför kartongerna i fönstret och var givetvis tvungen att gå dit och glutta vad det var. Det visade sig vara en mattebok för åk 9. Så sorgligt. Bor det den femtonåring där? Varje gång jag går förbi fantiserar jag vad som egentligen pågår därinne:

1. Det är ett methlab.
2. Personen/erna som bor där är vampyrer och tål inte dagsljus. Alternativt har en psykos och tror att han eller hon inte tål dagsljus.
3. Lägenheten står tom och outhyrd.
4. Någon/några gömmer sig därinne
5. Det är en hemlig bordell.

Nedräkning

2009-08-26T13:05:00.000-07:00

Okej, nu har nedräkningen börjat. Första recensionsdag på Jag vet ingenting om dig imorgon. Som förvisso inte behöver betyda att någon recenserar den. Men man måste ju ha något att fokusera sin nervositet kring.
Här är min facebooksida om boken där jag bl.a planerar att lägga ut recensioner.

Wish me luck!

FöräldraLEDIG - up my ass

2009-08-25T13:42:00.000-07:00

Okej, jag tar tillbaka det där om att Anton skulle vara så lugn och stillsam att jag skulle få oceaner av tid under föräldraledigheten. Han har bara väntat på att Rufus ska försvinna till dagis, då kräver han sin rättmätiga access. Jag är så slut. Och har inte haft en chans att blogga.

Några jobbiga prylar med att vara föräldraledig tvåbarnsmorsa:

1. Alla sysslor som man överhuvudtaget kan utföra måste utföras med en hand, sittandes i soffan med en unge hängande i bröstet.

2. Amningshormoner i kombination med konstant sömnbrist gör att det känns som om man går på kraftigt nedåttjack. Vilket kanske vore mysigt. Om man inte hade tusen saker att göra hela tiden.

3. Det är ett skämt att tro att man ska kunna skriva eller göra något annat kreativt. Någonsin.

4. När man väl är två vuxna människor hemma, dvs på helgen, måste man lägga all sin sammanlagda tid på att städa sin totalt nedsunkade lägenhet. Ärligt, hur fan hinner småbarnsföräldrar städa? Och innan man väl städar irriterar man sig hela dagarna på hur det ser ut hemma. Samt snubblar runt på alla saker som ligger överallt.

5. Så fort det andra barnet kommer hem från dagis är HELA tiden åtminstone något av barnen missnöjt.

Utö

2009-08-21T09:30:00.000-07:00

En hel semestervecka till i betongen kändes lite tungt, så glada i hågen bokade vi tre nätter i en fin stuga på Utö i skärgården. Det är ju så lätt att ta sig dit också. Bara t-bana. Och pendeltåg. Och buss. Och båt. Så vi begav oss iväg som två packåsnor med barnvagnar och jätteryggsäck och rullväska och mindre ryggsäck och skötväska och åtminstone till en början ett glatt humör. Fast snart blev det värre. Först av allt: pisshissen på centralen. Vad är det för jävla idiot som har konstruerat den? En jättelång smal gång leder fram till hissdörren, och knapp till hissen finns först i mitten av gången. Om någon ska av på samma plattform som man själv tänkt kliva på måste man backa ut hela vägen och sedan KASTA sig fram och försöka hinna öppna dörren innan hissen åker iväg igen. I två fall av tre misslyckas man och hissen hinner åka tom. Så blev det nu. Med resultatet att vi nästan missade pendeltåget till Västerhaninge. Vi RUSADE med skumpande väskor och en barnvagn var rakt emot alla mötande människor som förskräckta hoppade åt sidan. Men vi hann. Med typ en minut till goda. Fast väl framme i Västerhaninge var det dags för nästa dust med SL-hiss. Och alltid står där någon förvirrad pensionär och ska åka först, och alltid är hissarna för små för två barnvagnar. Så när vi äntligen tagit oss ut från pendeltågsstationen båda två upptäckte vi att vi hade missat bussen till Årsta brygga. Om vi tog nästa buss skulle vi missa färjan. Ack, så nära men ändå så fjärran … Jag fick givetvis ett hysteriskt utbrott och skrek och grinade och stackars Anton var skithungrig och ville egentligen äta och skrek i vagnen och Peter sa sammanbitet att om vi åkte hem nu så orkade han fan inte göra samma tur imorgon igen. Så vi ringde en taxi som dock inte kunde säga när den skulle komma och under tiden såg vi tiden till färjans avgång krympa obönhörligt medan vi var fast på en skitful Konsumparkering i Västerhaninge.
DÅ hände diverse saker som föranleder dagens lista:

Snällast på väg till och på Utö

1. Taxichauffören
Av en underlig slump kom det faktiskt en taxi - som inte var den vi hade beställt - till parkeringen. När vi förklarade situationen för kvinnan som körde föreslog hon oss att ringa färjan och be den vänta. Under tiden fick vi stuva in oss i taxin allihopa och åka iväg. Det saknades bilbarnsstolar och Rufus VÄGRADE ha på sig bälte, men hon bara garvade och sa: "Äh, vi är på landet nu. Jag kör försiktigt." Extra festligt att hon visade sig jobba som lärare i serbiska i just Skärholmen i vanliga fall.

2: Kaptenen på färjan
Under tiden fick jag tag på kaptenen på färjan. Jag förklarade situationen och frågade om han möjligtvis kunde hålla färjan åt oss i fem, tio minuter (samtidigt som jag kände mig skitdum och tänkte: fet chans att han går med på det). Men han sa glatt att: “Ja, det ska väl inte vara några problem. Jag ringer om ett tag och hör hur långt ni har kommit.” Så vi kom med färjan! Helt jävla otroligt.

3. Hovmästaren på värdshuset
Efter den här hysteriska färden var vi tvungna att slänga in grejerna i stugan och skynda oss att traska de 2,7 kilometrarna till Gruvbyn innan Ica stängde. Sedan segade vi oss fram till värdshuset för att äta middag. Rufus ville förstås inte ta en tugga av sina pannkakor utan röjde runt som fan med sina bilar istället. Väl färdigätna började vi gå den långa vägen hem till stugan - och blev plötsligt omkörda av en bil tillhörande Utö värdshus som stannade vid oss. Det var hovmästaren som kört ikapp oss bara för att lämna en bil som Rufus glömt.

4. Värdparet
På tisdagen ösregnade det till och från hela dagen. Så fort vi gjort oss i ordning för att gå och handla mat kom det en ny skur. Till slut bad vi att få hyra en cykel av värdparet så att en kunde spurta iväg och handla käk mellan skurarna. Det var inga problem - vi behövde inte ens betala för den. Dessutom fick Rufus ta med sig en badboll som han förälskat sig ifrån stugan.

5. Tanten med MC-museet
Som trots att det helt klart var hennes makes projekt, den där mc-samlingen i garaget, snällt ställde upp och visade den för oss när det passade oss. Tanten fick fö inte en syl i vädret - Rufus pratade oavbrutet, han var så exalterad att han nästan exploderade och ville aldrig lämna stället.

Utflykter i närmiljö

2009-08-12T13:50:00.000-07:00

En av de jobbigare grejerna med att bo i lägenhet i betongen med barn är att man måste hitta på utflykter varenda jävla dag på semestern. Man kan liksom inte bara släppa ut dem bland bilarna och pitbullarna (i alla fall inte om de är under tre) och att stanna inne i den kvava lägenheten hela dagen är inte en option. Nu när man har en spädis som jag inte vill exponera för allt för mycket folk så här tidigt begränsas valmöjligheterna för utflykter ännu mer - allt ska ju helst ske så nära hemmet som möjligt. Ännu svårare blir det av att vi har en åsikt om vad en bra utflykt består i och Rufus har helt andra önskemål:

Mina och Peters förslag på roliga och bra sysslor i närmiljön när solen skiner:

1. Sätra strandbad
Bada, bygga sandslott och äta glass. Klassisk sommar.

2. Parkleken i Aspudden
Klappa kaniner, titta på getter och höns, leka, bada i plaskdammen och äta glass.

3. Gå till skogen
och plocka blåbär - nu när det finns.

4. Konditori Lyran
Sitta i skuggan på deras uteservering med en kopp kaffe och en fet bakelse och kolla på båtarna som far förbi.

Tyvärr överensstämmer de inte riktigt med Rufus förslag på roliga och bra sysslor i närmiljön när solen skiner:

1. Ekholmsvägen
Stå länge och titta på en brummande maskin - en slamsugare eller vad det nu är. Diskutera huruvida det är en Scania eller något annat bilmärke. Efter en lång stund förflytta sig några meter och stirra i evigheter på en lastbil med rostiga järnrör på flaket. Diskutera huruvida det är en Scania eller något annat bilmärke.

2. Ikea, Kungens kurva
Raskt ta sig upp till Barnens Ikea där de byggt upp en liten och jättetråkig tågbana - det är egentligen inte mer än en oval med en bro. Stanna där resten av dagen. Bli asförbannad och lägga sig på golvet och vråla om något annat barn så mycket som vågar titta på tågbanan.

3. Lekplatsen här på höjden
Eller egentligen inte så mycket lekplatsen som en skåpbil som står där. Där ska vi sedan stå och diskutera huruvida skåpbilen är en Mercedes eller något annat bilmärke.

4. Pressbyrån
Vilken som helst. Där ska obegränsade mängder Kinderegg inhandlas.

5. Lägenheten
Omväxlande ställa upp alla bilar på rad och diskutera vilka märken de är av, samt hoppa i sängen och kasta mjukislamm på varandra.

Tillbaka - nu som tvåbarnsmor

2009-08-11T10:21:00.000-07:00

Jag hade nästan glömt hur gränslöst intellektuellt uttråkad man lätt blir av att vara hemma med spädis. Och det hjälper inte ens att läsa sjukt mycket böcker och kolla igenom ALLT man sparat på dvd:ns hårddisk medan man ammar (vilket man gör HELA tiden, dygnet runt).
Så jag måste helt enkelt börja blogga igen. Lite i smyg. Än så länge är det mest kaos hela dagarna eftersom Rufus inte börjat på dagis än och kräver konstant uppmärksamhet. Vi försöker förtvivlat ta oss ur betongen och göra UTFLYKTER till naturen varje dag, vilket har resulterat i att vi allihop är konstant utmattade. Rufus har dessutom börjat med den underbara vanan att gå upp ca halv sex på morgonen.
Bebis nummer två har efter två veckor äntligen fått ett namn: Anton. Han gör inte så mycket väsen av sig än, men är mjuk som en persika på huvudet och väldigt söt. Och det är förstås inte bra att han är lite gul, men det ser ju onekligen snyggt ut. Lite solbränt sådär.

Spektakulära händelser på Huddinge sjukhus vid kejsarsnittet:

1. Val av tidningar i väntrummet
I väntan på att få komma in till operation fick vi sitta i ett väntrum som av diverse informationstexter på väggen att döma mest användes av föräldrar vars barn skulle opereras. Eftersom vi fick sitta där ett tag och jag var både skitnervös och aptörstig började jag rota igenom tidningshyllan. Hittade Hus & Herrgård (tror jag den hette), Tidningen Jakt och – bäst av allt – tidningen Vildsvin. Som alltså var en hel glassig tidning som enbart handlade om vildsvinsjakt. Precis vad man känner för att läsa om när ens barn ska genomgå reparation. Peter skulle just börja läsa den när det var dags för oss att gå till operation.

(annons ur senaste numret av tidningen Vildsvin)

2. Narkosläkaren
Dagen innan hade vi fått träffa en narkosläkare som var så laidback att han var i det närmaste medvetslös. Han typ suckade inför varje fråga han var tvungen att ställa. Givetvis var det även honom vi fick vid snittet. Han kom insläntrande och såg gravt uttråkad ut. Fast det gjorde inte så mycket för han var en jävel på att sätta ryggbedövning.

3. Tvillingar
Samtidigt som vi låg på BB var det FYRA tvillingpar som hade fötts. Nattbarnmorskorna såg lite lagom stressade ut när man ringde på dem.

4. Morfin
Första dygnet efter snittet pumpar de verkligen i en morfin. Hur skönt som helst. Jag tror jag ska joina Thorsten Flinck och bli morfinist.

5. Maten
Tydligen är det rätt viktigt att inte käka gasbildande mat när man just gjort snitt. Så vad fick man då för specialkost för att hantera detta? Rå vitkål, kikärtor, bönor och ärtor.

Här är han förresten, my precious (som f.ö. heilar lite oroväckande ofta):

Paus

2009-04-14T12:26:00.000-07:00

Nej, här var det inte mycket aktivitet. Under påsken satt jag i och för sig datorlös i Kalmar. Här är några andra skäl:

1. Jag håller på att fixa det sista med romanen, vilket tar det mesta av den lediga tid som inte går åt till att slöglo på teve och äta kopiösa mängder godis.
2. Jag börjar bli jättegravid. Och är konstant skittrött.
3. Jag har en son som är i trotsåldern och får minst ett offentligt utbrott per dag. Det gör mig ännu tröttare.
4. Eftersom jag råkade avslöja vem som vinner Project Runway för Annika har hon gett mig som straff att själv utföra en uppgift varje vecka. Uppdrag ett är att virka ett pungskydd. Ja, ni fattar. Det kommer att ta tid …

Fast mest av allt har det börjat kännas lite som att ständigt pissa med öppen dörr. En massa folk vet att jag är jag. Så jag har börjat vakta min tunga. Eller mina fingrar blir det väl, när man skriver. Vilket rimmar illa med njutningen i att få frossa i Tourettes syndrom, när man nu har det.
Så jag tar en paus nu. Går under jorden i några månader. Startar en annan blogg nån annanstans där jag är helt anonym. Besöksantalet kommer väl att sjunka till ca en (vilsen!) besökare om dagen. Men jag kan å andra sidan skriva vad som helst utan att oroa mig för vad folk eventuellt ska tro och tycka.

Namnförslag

2009-03-22T15:06:00.000-07:00

Vi försöker involvera Rufus i sitt nya syskon genom att be honom om namnförslag (han förkastar nämligen våra genom att vråla INTE, INTE!). Hittills har det gått sådär. Rufus heter ju lite Rufus efter Rufus Wainwright, så jag googlade upp de förebilder som han tänker sig att hans syskon ska ha.

1. Manya
Av vad jag kan döma är det någon tjusig Bollywoodstjärna. Och egentligen tror jag att han syftar på en tjej på dagis som heter Lanya.

2. Heran
Eh? Samma sak här, jag tror att han syftar på en söt tjej på dagis. Inte den här … mutanten eller vad det är.

3. Mulle Meck
Snacka om predestinerat öde, med det namnet. Jag menar, tänk när killen blir sjutton, arton år …

4. Heile
Är det ens ett namn? Eller menade han Haile? Haile Mulle Meck Elging ... Det förpliktigar.

4. Janne
Eller om det kanske är Janne Josefsson han menar.

5. Bebis
Ja, varför inte helt enkelt göra det lätt för sig och kalla saker för dess rätta namn.

Hello Saferide

2009-03-15T14:59:00.000-07:00

Ja herregud, jag skulle ju ta och blogga nu när jag till och med tagit mig någon annanstans än till jobbet eller hemmet, var nämligen på konsert (Hello Saferide) i fredags. Och så är jag alldeles för trött för att göra det. Men en massa spännande saker hände, både innan, under och efter konserten, t.ex:

1. Lik
Vi såg två poliser stå och vakta en drunknad kropp vid vattnet på Riddarholmen när vi gick från jobbet till t-banan. Fast vi fattade inte vad det var utan såg bara en klump som vi konstaterade förmodligen var ”en häst eller något annat djur”. Sedan tänkte vi inte mer på det förrän det var en notis i DN om en människokropp som hittats i Riddarfjärden. En häst eller något annat stort djur? Snillen spekulerar …

2. George Costanza-moment
Innan konserten käkade vi svingod meze på Lebanon. Det enda som var lite märkligt med stället var att de hade en garderob med garderobsavgift. Jag hade givetvis glömt bort att ta ut cash och blev därför lite stressad över det här. Så när notan kom in och vi betalade med kort och jag hittade raden ”garderob” skrev jag gladeligen dit 10:-. Fast det kunde ju inte gubben i garderoben veta. Därför sa jag högt och ljudligt, flera gånger, ”ja, jag betalade ju garderoben på notan jag” som en idiot. Eller som en: What would George Costanza do? Jag tyckte ändå att gubben i garderoben kollade konstigt på mig.

3. Överklassbrud
På själva konserten hamnade vi precis bakom en brud som såg SÅÅÅ överklass ut. Sådär lite för blankt och lite för slätt blont hår, scarf, randig tröja och en förlovningsring som hon stolt visade upp för väninnorna. Cia, som stod närmast, rapporterade vad de pratade om. Först var det hennes inplanerade bröllop i sommar och så var det väninnornas undran om de skulle skaffa barn snart. Och sedan berättade hon att hon hoppades på att få jobb i garderoben under Timbuktus turné i sommar. Eh …

4.Hemresa
Klockan var halv tolv på natten och jag lyckades ta mig från Djurgården till Skärholmen på 40 minuter! Med kollektivtrafiken!! Utan färdplanerare!!! Och det var inte ens någon som spydde i min närhet. Mao. En perfekt avslutning på en lyckad kväll (men fan vad trist det är att inte få dricka nånting). Mao. Jag är officiellt en pensionär igen, som överhuvudtaget lägger någon vikt vid själva hemresan och tycker att den är bra - just för att ingenting händer på den.

Han?

2009-03-11T14:46:00.000-07:00

Var på ultraljud på förmiddagen. Vi hade inte tänkt ta reda på kön, men när barnmorskan (eller vad nu de som sköter ultraljudsapparaterna har för titel) hade gått igenom att alla delar fanns på plats, gäspade visst ungen och hon kläckte ur sig:
”Oj, där gäspade han visst.”
Han? Var det en slentrianmässig felsägning, eller hade hon sett något som vi missat?

Väl tillbaka på jobbet visade jag bilderna för några kollegor som fick tolka om DE såg något som jag hade missat. Det gjorde de. De såg världens största pung(rent proportionerligt, alltså), de såg en navelsträng och de såg en av otaliga salta skumbananer jag satt i mig på sistone, som tydligen hamnat fel. Ja, ja, vi får väl se. Vissa får åttlingar, andra får ett barn med världens största pung.

Andra glada nyheter:
1. Äntligen! I detta nu står vår nya diskmaskin och hummar så vackert i köket. Jag tror det fortfarande knappt själv, måste kolla så att disken faktiskt är ren innan jag förstår att det är sant.

2. Restaurangen Vapiano har öppnat vid Gamla stans t-bana. Hurra! Ännu ett lunchställe. Har redan varit där två gånger på en vecka. Gud vad man inte är bortskämd med fräscha lunchställen när man jobbar i den här delen av stan. Den äckligaste Gamla stan-lunch jag ätit var nog en kletig tonfiskmacka på nåt slags croissantbröd. Jag kände mig liksom matförgiftad redan medan jag åt den.

3. Dessutom har de öppnat en liten livsmedelsaffär i bottenplanet. No more lång vandring till Konsum, Järntorget i snålblåsten.

Diskmaskinen, en följetong

2009-03-08T14:52:00.000-07:00

Del 378 i serien TP vs alla instanser som ska se till att vi får en fungerande diskmaskin igen:
I fredags skulle poståkeriet köra ut den smalare diskmaskinen, den som förhoppningsvis får plats där det förhoppningsvis är meningen att maskinhelvetet ska stå.
På morgonen ringer de för att stämma av så att jag är hemma när de har tänkt komma. En timme senare ringer en man därifrån igen, aningen förbryllad, och säger:
”Eh, vi har TVÅ diskmaskiner till dig här, ska du ha båda två?”
Jag: (typ, vrålar): NEJ! Jag ska INTE ha två diskmaskiner! Bara den minsta.
Han: Men de är lika stora.
Jag: Kör bara ut en diskmaskin. EN diskmaskin! Okej? Jag vill INTE ha två diskmaskiner!
Och det gjorde de. Fast nu måste vi vänta på att det först ska komma en hantverkare och borra i skåpen under diskbänken och sedan en annan snubbe som ska koppla in den. Vilket väl med vår tur kommer att ta sådär två månader.

Helgens finest:

1. Eva (Peters syster) var här. Och diskade varenda dag! Och tog hand om Rufus. Och köpte mat till oss. Rufus var i extas, han dyrkar Eva.

2. På lördagen fick vi dessutom låna hennes bil och åka till IKEA medan hon stannade hemma med Ruf. Okej, jag kan ha yttrat repliken: ”Jag tänker aldrig mer åka bil med dig!” till Peter när vi körde vilse på vägen dit (ja, det går faktiskt alldeles utmärkt att åka vilse mellan Skärholmen och Kungens kurva, det är liksom inte planerat för att man ska göra den rutten med bil) och höll på att bli hysteriska båda två. Men på det hela taget var det en mycket angenäm upplevelse. Jag hade nästan glömt att det kan vara avslappnande att vara på IKEA.

3. Ett jobbprojekt som jag nästan hade börjat tappa hoppet om men som plötsligt tog en oväntad vändning och nu har potential att bli alldeles, alldeles lysande.

4. G är tillbaka från USA! Hurra! Tyvärr har jag varit för förkyld för att träffa honom men via telefon har han avrapporterat en hel del. Och jag får som vanligt grym Portland-craving. Mamma Kathy hade spelat in flera avsnitt av (det närmast antika) tävlingsprogrammet The Price is Right, så att hon och G kunde sitta i pyjamas och titta på det hela förmiddagen när han sov över i hennes och Big Charlies lägenhet. Och sedan fick han följa med dem på pensionärsbingo (”Och hela tiden tänkte jag: Det här skulle Titti verkligen ha uppskattat.”)

(Å andra sidan fick jag ett så jobbigt mejl i fredags att hela helgen nästan blev förstörd).

Horace och de saknade naanbröden

2009-03-04T12:46:00.000-08:00

Jaha och vem kommer instormande med fladdrande rock och vilt stirrande ögon när jag, Annika och Ylva ska peta i oss en stilla lunch på den lokala indiska buffén? Jorå, allas vår Horace, som dessutom tänker tränga sig i kön som något alldeles självklart. ”Ursäkta, finns det fler naanbröd?” var de enda ord jag hörde honom yttra.

Andra saker jag gått runt och surat över på sistone:

1. Kulturgubbar
Närmare bestämt kulturgubbar som i tid och otid ska hålla på och yra om vår tids fördumning och hur folk blir idioter av att se dokusåpor på teve. Det är en så jävla enkel åsikt att ha att jag inte fattar hur de ids. ”Fördumning” är nog det mest fördummande ord jag vet. För vad vet Ulf Lundell, Carl-Johan Vallgren och Stig Larsson om vad jag får ut av dokusåpor, varför jag tittar? Och är det inte de som är rätt korkade om de överhuvudtaget aldrig bryr sig om att ens tänka på varför folk kollar på det (jo, just ja, det är ju för att folk är idioter)? Och exakt vad var det som var så himla djupt och livsavgörande med kulturen ”förr i tiden”? Att det var ännu mer stängt för någon som inte tillhörde ett fåtal privilegierade att över huvudtaget få yttra sig?

2: Lönesänkning
Nej, vi har inte fått det förslaget på mitt jobb. Men bara tanken på det får mig att se rött. Fine, jag sänker gärna min lön. Om jag och företagets chefer tjänar lika efter lönesänkningen. Kör för fan med platt lönesättning och inga bonusar om nu företaget ska räddas.

3. Diskmaskinen
Posten. Stockholmshem. Elgiganten. Se föregående gnällinlägg. Nej, vi har fortfarande inte en fungerande diskmaskin.

4. Marskatter
Våra tjockisar springer runt och ylar på nätterna, galna av kåthet. Herregud, de har ju inte ens en pung, borde inte den sortens känslor ha skurits bort under själva kastrationen?

5. Snark
Nu går jag runt med plastring i näsan igen. Men inte fan hjälper det. Jag snarkar så våldsamt att jag väcker både mig själv och Rufus jag vet inte hur många gånger per natt (och dessutom misstänker jag att det är därför jag har skitont i huvudet nästan varenda dag).

Dagar utan diskmaskin - ett jävligt gnälligt blogginlägg

2009-03-01T13:51:00.000-08:00

Har inte bloggat på ett tag. Mitt liv består nämligen enbart av diskrelaterade saker just nu. Att något så fånigt kan tillåtas ockupera ens liv så totalt. Okej, här kommer all de … eh … festliga turerna:

1. Vår bänkmaskin börjar brumma underligt och slutar plötsligt fungera. Eftersom vi pratat i typ ett år om att skaffa stor diskmaskin och dessutom fått ekonomiskt bidrag från mina föräldrar i julklapp var det så äntligen dags att slå till. Peter hade pratat med en norska på Stockholmshem som fått hela projektet med golvdiskmaskin att framstå som hur krångligt som helst. Jag hade pratat med två andra personer på Stockholmshem som fått det att låta hur lätt som helst – bara man hade en sån där engreppsblandare, typ.
Jag väljer givetvis att ignorera samtalet som Peter haft och beställer glad i hågen en ny diskmaskin från Elgiganten. Det blir lite dyrare än bidraget från föräldrarna. Plus, förstås, 500 spänn i frakt eftersom vi saknar bil.
Men vi drömmer oss bort i ljuva scenarior där vi skrattande och fria fyller vår stora diskmaskin och kvällarna breder sedan ut sig lediga redan före klockan 21.00.

2. Medan vi inväntar leveransen diskar vi. Och diskar. Och diskar. Det är inte klokt vad mycket disk tre personer lämnar efter sig. Jag ställer in alla kvällsaktiviteter eftersom ingen i världen pallar att först lägga unge i en timme och sen diska i två timmar.

3. Diskmaskinen kommer. Den är jättestor. MEN får plats finfint under den provisoriska bänken där vi tänkt ha den (i köksskåpet bredvid kan man dessutom se spår från någon tidigare hyresgäst som garanterat haft en diskmaskin där).

4. Jag kastar mig på telefonen och ringer Stockholmshem för att beställa installation av diskmaskinen. Det kommer att kosta tusen kronor, meddelar damen i telefon. Det är lugnt, det visste jag redan. Jag får inte boka in någon tid nu, meddelar hon också, vilket jag inte visste, då hade jag ju hört av mig för länge sen. Först ska hon skicka hem räkning och ett kontrakt jag fyller i.

5. Vi diskar. Och diskar. Och diskar.

6. Två dagar senare kommer kontraktet och räkningen. Där står att man kan ringa och boka in en tid för installation TIDIGAST en vecka efter att man betalat in sin tusenlapp och skickat kontraktet.

7. Så vi diskar. Och diskar. Och diskar. Vi ställer in alla kvällsaktiviteter. Vi skjuter upp besök av folk som har tänkt komma hit.

8. På pricken en vecka efter inbetalningen ringer en serviceman klockan 7 på morgonen. Han undrar om allt är i ordningsställt under diskbänken så att det bara är att ställa dit diskmaskinen. Jag förklarar att vi har tänkt ha den på kortsidan av diskbänken istället och han utbrister – förfärat – ”Men där får ni inte ha den. Jag har inte tillåtelse att installera en diskmaskin där!” Efter en stunds dividerande verkar det som om den plats som är den enda som diskmaskinen får stå på är ett ställe till vänster om diskbänken, där vi för närvarande har ett skåp. Jag ber att få höra av mig igen, lägger på och kastar mig efter ett måttband.

Jaha. Diskmaskinshelvetet visar sig vara åtta centimeter för bred för den ”rätta” platsen.

9. Jag ringer Elgiganten och frågar om jag kan få byta maskin (har kollat in en smalare till samma pris) och helst då att de tar med den för stora diskmaskinen samtidigt som de levererar den nya så att jag åtminstone bara behöver betala för EN frakt till.
Oh, nej, det går inte. De måste först ta in den gamla maskinen och se så att den är okej innan de levererar en ny. Jag förklarar att jag inte rört maskinen, den är fortfarande lika inplastad som dagen då vi fick den. Det går ändå inte. Jag frågar om jag i så fall kan beställa returfrakt via dem. Det kan jag inte. Jag måste ringa posten.
Jag ringer posten och försöker beställa hämtning. De säger att Elgiganten måste ansvara för det, och det är bäst jag ringer Elgiganten och stämmer av med dem. Jag ringer Elgiganten. De säger att det här får jag ordna själv med Posten. Jag ringer Posten igen, gråtfärdig nu, vad fan ska jag göra med 54 kg diskmaskin som inte får installeras? Posten suckar och låter mig beställa en tid för hämtning nästa dag, samt säger att jag och Elgiganten kan göra upp om räkningen senare.

10. Vi diskar. Och diskar. Etc.
11. Jag jobbar hemma i väntan på postmannen. Postmannen kommer, gör sig redo att ta diskmaskinen och frågar var jag har adresslappen. Jag pekar på den gamla och säger att den ska gå i retur till Elgiganten. Den snälla postmannen skakar på huvudet och säger att då kan han tyvärr inte ta den, jag måste ha en adresslapp med rätt streckkod och hela kitttet. Sedan åker han.

12. Jag ringer Posten, lätt hysterisk, och förklarar läget. ”Om du är privatperson får du bara skicka upp till 20 kg”, förklarar personen jag pratar med, ”därför är det Elgiganten som måste ge dig adresslapp.” Jaha? Och varför kunde ingen förklara DET från första början då?

13. Jag ringer Elgiganten, på krigsstigen nu, och en snäll äldre dam säger att andra har haft samma problem som jag och att hon mejlar över adresslapp på pdf direkt. Jaha? Och varför kunde ingen ha gjort DET från första början? Nu ska postmannen komma på måndag igen. Och vi diskar och diskar och diskar …

Och jag kommer att få betala 500 spänn för returfrakt och 500 spänn för frakt av den nya och jag vågar knappt tro på att det ska funka med den nya diskmaskinen heller, det finns säkert sjuttio jävla paragrafer om varför vi inte kan ha den nånstans i den här gudsförgätna miljonprogramslägenheten. Och vi har fått ställa in den planerade resan till Kreta eftersom alldeles för mycket pengar redan runnit bort i hela den här skiten.

Och jag är konstant skitsur och på väg att bli rättshaverist. Jag hatar att diska. Hatar det.

Kur mot kroglängtan

2009-02-24T13:01:00.000-08:00

Nu har jag hittat den perfekta kuren mot kroglängtan (som det är mycket lätt att drabbas av när man vaggar runt och är tjock och gravid och inte får röka eller supa eller göra nåt annat man vanligtvis tycker är roligt). Nämligen att titta på Den rätte för Rosing. Jag klarade nästan inte av att titta och satt och skrek och utstötte äcklade läten över snubbarna de skrapat fram. Och plötsligt mindes jag ju med förfärande tydlighet vad som EGENTLIGEN händer på krogen mellan drinkarna och cigaretterna. Alltså. Det här är INTE den sortens snubbar som raggar på mig, däremot ser jag dem ofta, ihärdigt raggande med idel sliskiga repliker på snyggare tjejer, samtidigt som de ger varandra menande blickar och miner så fort tjejen som utsatts för raggattacken tittar bort. Peter kunde givetvis inte heller låta bli att titta (särskilt inte när jag satt och skrek hela tiden) och det var blott allt för lätt att hitta på talande namn på dem allihopa: seriemördaren (alltså, han med silverhåret i hästsvans), tjackpundarn, vettvillingen, runkaren.

Och som om inte äckelkvoten redan vore fylld måste man se den där Pirate Bay-mannens enorma fittskägg varthän man vänder blicken.

Nikotinbegär

2009-02-21T06:44:00.001-08:00

Sitter i mitt gamla flickrum i Svärdsjö och längtar ihjäl mig efter en cigg. Eller i alla fall en snus. Med nikotin. Antar att det delvis är nåt slags betingad reflex. Alla tre av mina romaner har delvis kommit till när jag suttit här på glasverandan under sommarkvällar och kedjerökt över manusbuntarna eller skrivboken eller laptopen. Och nu är mamma och pappa ute med Rufus, och det är väl också en betingad reflex – att skynda sig att göra det man vet att man inte får när föräldrarna är borta. Men framförallt skulle jag behöva det eftersom jag just fått två psykbryt på rad i rad nu på Rufus. Först en timmes skitjobbig läggning, sen en timmes kamp för att få honom att äta något. Den första kampen vann jag. Den andra kampen vann han. Det är vid såna tillfällen jag börjar tro att jag är sjuk i huvudet som ska ha en unge till. Men det ska jag alltså. Och får därför vackert nöja mig med en totalmesig Onico istället för en härlig, nervlugnande cigg.

Sjukast just nu:
Brevlådan i Året Runt. Eller, inte hela brevlådan, men ett speciellt inlägg i förra numret. Tyvärr har jag ingen scanner så ni kan inte se bilden utan får nöja er med själva texten:

Mysan låter matte leka
Jag har arrangerat en bild med små leksaksmöss som diar min katt Mysan. Hon har varit kattmamma många gånger förr och drömmer sig säkert bort till den tiden, skriver matte Solveig i Upplands Väsby.

Herregud.

Ah, vad vore väl arbetsdagen utan lite Tourettes?

2009-02-17T13:24:00.000-08:00

Eftersom Rufus hållit mig vaken halva natten med rafflande historier om Pingu och Pingus pappa och Pingus mamma och Pingus syster Pinga som gör diverse saker i en lastbil (alltså inget snuskigt, mer att de ritar och äter gröt och sånt) tillsammans med bland annat Bamse och Mannen med den gula hatten, var jag framåt eftermiddagen mer än lovligt lättroad. Så när Annika började tjafsa om att någon sprutlackerat hennes bildskärm tolkade jag det förstås genast som att någon manlig anställd (eller chef, för den delen …) gjort något som … eh … bara män kan. Och så var vi igång, helt hysteriska, fantiserande om hur hon skulle ringa till personalansvarig och dryfta frågan och ta upp den på förlagsmöten (jag vet, jag vet, vi ÄR sjuka i huvudet). Jag skrattade så jag grät, tillslut kom en kollega i ett bås i närheten fram och frågade om det inte fanns något liknande en snarkklämma, fast för fnissanfall.

Fler sköna Tourettögonblick på jobbet i mitt och andras liv:

1. Vi hade stort förlagsmöte med hela huset på morgonen. En av punkterna på dagordningen innehöll en presentation av en workshop som flera i huset varit på där de bland annat fått rita, klistra och klippa för att komma med kreativa idéer. Medan en kvinna pratade entusiastiskt om dagen visades en PowerPointbild med exempel på vad folk gjort. Och längst fram ståtade en bild med olika cirklar och streck … och i ena hörnet, en liten sprutande kuk som personen ritat dit i stundens ingivelse. Jag blev förstås eld och lågor när jag såg det och var tvungen att genast delge de kolleger som satt närmast.
Jag: Ylva, kolla, det är nån som har ritat en kuk på ett av workshoppapperen!
Ylva: Ja, jag såg det, det är visst loggan de gjort om.
Jag: Annika, kolla, har du sett kuken på papperet längst fram på bilden?
Annika: Du, den såg jag för länge sen.

2. Rufus har av outgrundlig anledning börjat kalla balja för balle (vilket han säkert kommer att fortsätta med också, eftersom han märker hur lycklig hans mor blir varje gång). Givetvis var jag tvungen att berätta detta för kollegorna. En av kollegorna kom genast på den briljanta idén att göra om boken Max balja till Max Balle. Onekligen en rafflande historia: Titta Max. Titta Max balle. Max drar ballen. Kommer vovven …

3. Det finns en utmärkt lexikonsajt som är hyfsat ny och alldeles gratis att använda, nämligen Norstedts ord
När X upptäckte den testade han på skoj att skriva in ord som ståkuk, sladderfitta, grupprunk och andra festliga uttryck för att se om han fick något resultat (ja, ja, jag erkänner att jag fanns på plats och kom med pigga förslag). Problemet är bara att sajten kommer upp med en liten meny över ord man sökt på tidigare när man går in där. X vill SÅ gärna visa sina kollegor sajten från sin dator men vågar inte eftersom de då kommer att se vad han tidigare sökt på. (okej, jag erkänner, historien hade blivit bättre om han aningslöst HADE visat dem, men nu ska jag för en gångs skull inte ljuga …)

4. Z hade av någon anledning valt lösenordet monsterkuk.xl på sin jobbdator i tron att ingen annan någonsin skulle få veta det. Så fick han problem med att ta sig in och var tvungen att ringa till it-avdelningen … som visade sig ha tillgång till allas lösenord och i och med problemet genast lokaliserade hans …

Simhallen

2009-02-15T13:04:00.000-08:00

Var i simhallen med Rufus (medan Peter var hemma och städade) och holy smoke, jag är HELT färdig (och då har jag inte ens simmat … eller … jag kan ju inte simma, så det är ju inte så jättekonstigt). De har en skitbra småbarnsavdelning med rutschkana, liten bubbelpool, vattenstrålar som man själv kan trycka igång, en jättepingvin och något slags vattenkulspruta som de lite äldre kidsen missbrukar. Jag är den enda föräldern som plumsar runt och åker i vattenrutschbanan och trycker ner mig själv i bubbelpoolen (försöker undvika att tänka på hur mycket kiss det måste vara i de där poolerna). Mammorna brukar sitta påklädda på kanten eller stå en bit bort och se uttråkade ut. Papporna står antingen och hejar på eller ligger som strandade sälar i någon av minipoolerna. Jag var tvungen att muta Rufus med choklad för att få upp honom tillslut.

Värst i veckan
1. Alla vidriga artiklar om VKS där årets virus beskrivs som det värsta och mest aggressiva någonsin och ohyggligt smittsamt. Samt alla handfasta bevis på gator, tunnelbaneperronger och i köpcentrum att det faktiskt är så. Fan att man som emetofob ska behöva vara skräckslagen åtminstone fem månader om året i det här jävla landet.
2. Vår diskmaskin har pajat. En ny är beställd, men innan den är installerad får vi spendera timmar varje dag med att diska. Så jävla tråkigt. Hela helgen har bara varit disk och tvätt och städ. Fattar inte hur andra människor med småbarn hinner med något annat.
3. Alla hjärtans dag. Allt är vidrigt med den traditionen. Och då är jag inte ens singel.
4. Att jag fortfarande ser mer fet än gravid ut. Kanske för att jag ÄR mer fet än gravid.
5. G är i Portland, Or. Och jag är inte där. Trots att det nästan inte finns något ställe jag hellre skulle vara på.

Kroppen i den brinnande bilen och frågor om att jobba på förlag

2009-02-12T10:24:00.000-08:00

Du som första gången svarade på mitt inlägg "Liket i bilen" om den döda mannen på Brantholmsgränd (och gav mig rätt dåligt samvete ...), någon försöker kontakta dig via den här bloggen, se kommentar på det nämnda inlägget.

Och du som mejlade mig och frågade om hur förlag antar och jobbar med debutantmanus, jag råkade deletea ditt mejl innan jag hade svarat, sorry. Vad jag TÄNKTE svara är dels att det är bättre om du frågar en förläggare istället (jag är redaktör), dels att jag kan tänka mig att det främst är vuxneboksmanus ni skriver om och jag jobbar på ett barnboksförlag, det kan hända att processen skiljer sig åt en del.

Deckartristess

2009-02-11T12:59:00.000-08:00

Jag har som typ sista person i världen nu börjat läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Den är väl ok, men jag är inte hooked. Festligast är daterade upplysningar som: ”Hon gick in på siten http://www.google.com och sökte på …” Eller: ”Han öppnade mailprogrammet Eudora …”
Jag vet inte vad det är med mig och deckare, men jag fastnar ALDRIG för någon (eller, okej, när jag var elva slukade jag Olov Svedelids Roland Hasseldeckare, men efter det är det tomt). Vilket är lite märkligt med tanke på att jag dyrkar True Crime-böcker. Och det är inte som att jag bara tycker mig ha utbyte av fiiinare litteratur. Jag blir helt enkelt bara uttråkad.

Varför jag så lätt ledsnar på deckare (jag försöker rannsaka mig själv här):
1. Alla dessa detaljerade beskrivningar av rum, vägar, personers utseende, vad någon äter – som sedan visar sig ha noll betydelse för handlingen.
2. Personerna utvecklas ju aldrig. De är liksom gjutna i sten från första sidan. Och gjutningen är sällan särskilt nyanserad.
3. Den enda person jag ibland blir lite intresserad av är offret, och han eller hon har ju inte mycket att säga till om.
4. I alla fall i de svenska deckarna figurerar det alltid en massa kända maktmänniskor som man fattar bygger på verkliga personer, och jag sitter bara och grubblar över vilka förebilderna är och blir skitirriterad.

Lika som bär ...

2009-02-09T13:44:00.001-08:00

Katten Moggen

Hamstern i filmen Bolt

... enligt min tvååriga son.

Just nu har jag grymma cravings på:
1. Sån där Vitamin defence-dryck med äppelsmak
2. Apelsin
3. Turkisk peppar
4. Tomatjuice
5. Chilicheeze

Frågor som inställer sig VARJE ÅR under Melodifestivalen?

2009-02-07T12:34:00.000-08:00

1. Varför är de förinspelade humorinslagen så fruktansvärt tråkiga?
2. Varför måste alltid någon med ett ”rockigt” bidrag envisas med att klämma in sig i någon gräslig skinnutstyrsel?
3. Varför plockar de alltid in en menlös kille i dokusåpafrisyr som sjunger en totalt menlös låt som kommer sist eller näst sist?
4. Varför fortsätter jag att titta?

Säljtext

2009-02-05T12:40:00.000-08:00

Jag kan ju inte hålla mig, måste lägga ut säljtexten på romanen som en preview. Nu har dessutom min eminenta förläggare fixat med den. Omslaget kommer också så småningom. Det här är eg. bokens saga, dvs den text som används internt och som i första hand används av säljarna. Men skit samma. Jag lägger ut den ändå:

Jag vet ingenting om dig
Det är sommar 1983 i Seattleförorten Renton. Tioåriga Sean följer tidningarnas rapporter om nya lik efter unga kvinnor som hittats i skogarna kring Seattle. Det ryktas om en seriemördare som riktat in sig på unga prostituerade. Men Seattle är så långt bort ibland och nyheterna om liken är bara en kuslig historia bland andra. Än är allt som vanligt. Än har har hans storasyster Debbie inte rymt hemifrån. Än står hon inte på listan över potentiella offer för Green River mördaren. Än har inte mamma begravt sig i sovrummet i sorgen efter sin försvunna dotter.

Det är vinter 1983 i Stockholmsförorten Skärholmen. Tioåriga Jon står på balkongen och räknar upplysta fönster i höghuset mitt emot. Inne i vardagsrummet sitter mamma och dricker vin och skrattar gällt med en främmande man i fula byxor. Det är som vanligt Jons storasyster Sanna som hittar honom där, som föser in honom och fräser åt mamma att ta hand om sina barn. Än är allt som vanligt. Än har inte Sanna packat sin väska och flyttat. Än har inte mamma skickat iväg Jon till sommarfamiljen i Dalarna, där ingenting blir som han tänkt det.

Det är sommar 2004. Sean har flyttat till Sverige för att leva ihop med Jon. De är kära. De skulle kunna vara tvillingsjälar. Det borde vara fantastiskt. Men kärleken är sårig, svartsjukan vakar över varje rörelse och ingenting är självklart. Båda vet hur ont det gör när den som betyder mest försvinner. Och hur liten man blir av att vara den som alltid lämnas kvar.

Jag vet ingenting om dig är en kärlekshistoria, en uppväxtskildring och en delvis sann kriminalhistoria om en av USA:s värsta seriemördare.

Kul på jobbet (och lite efteråt)

2009-02-04T12:47:00.000-08:00

1. Eriksson & Lindgren fick ett spontanmanus från … eh … oväntat håll. Nämligen från en av Sveriges mest kända brottslingar som sitter på Hall just nu. För er som inte vet så är E&L ett pyttelitet kvalitetsbilderboksförlag som för närvarande består av bara en person (eller, bara och bara, Moa är fan så bra och sliter så hårt att hon borde ha två personers lön) och ger ut tunga barnkulturnamn som Barbro Lindgren, Lennart Hellsing, Pernilla Stalfelt och Lena Andersson. Vilket uppenbarligen inte den här snubben hade full koll på eftersom han skickade sin självbiografi med lockande kapitelrubriker, så som Helvetets portar.

2. Lotta, vår toppenredaktör vars vikariat skulle gå ut om en månad har blivit inlasad och fått tillsvidaretjänst. Hurra! Nu kan jag vara alldeles lugn när jag drar iväg och föder barn i sommar.

3. Jag och Annika satt och spånade ihop ännu ett lysande jobbskämt. Jag ska inte dra alla detaljer nu, men det skulle inkludera en viss sorts illaluktande insekter instängda i kryddburkar med lufthål, samt sommargulliga vykort med texten: ”En doft av sommaren som varar länge … ” Som vanligt blev vi helt hysteriska och fnissade så att vi grät.

4. Lunch på Arirang med Ylva och Cia. Och hur fullt det än är får vi alltid samma hörnbord. Det är som om vi nu mer har vårt eget lilla stambord med namnskyltar på. Dessutom beställer vi tvångsmässigt samma sak varje gång vi är där.

5. Två färska ananser för 18:- på Prisma! I och för sig visade sig i alla fall den första vara så sur att tungan krullade sig. Men ändå! Två för 18:-!

Två fettos

2009-02-02T12:34:00.000-08:00

Jag vet inte vem som för närvarande är mest besatt av mat och ätande, vår tjocka katt Moggen (obs! Nu med bildbevis!) eller jag. Vi försöker banta ner honom genom att bara ge mat på vissa tider – vilket resulterar i att han ständigt går och jamar jävligt missnöjt, tvångstrampar på min mage (jamen fatta hur tung det känns när HAN står där och trampar) och dammsuger golvet på smulor och matrester.
Och så jag då. På mitt skrivbord på jobbet har jag ett berg av nötter, halstabletter, turkisk peppar, syltad ingefära, frukt. Och varje dag tar jag en tur förbi det förrädiska mat-på-jobbet-skåpet och tjackar på mig mer. Annika i båset bredvid hojtar: ”Fan, din arm går ju som nån jävla pistong mellan påsarna och munnen”, och nu har hon dessutom hotat med att sätta ett streck på ett särskilt papper varje gång jag stoppar något i munnen (”Fast då får jag fan hämta nåt blädderblock för att det ska få plats med alla streck”). Vilket förstås innebär att jag varje gång Annika lämnar sin plats hetsäter och sedan, när hon kommer tillbaka, låtsas som ingenting.
Okej, jag är gravid, men det är bara löjligt att påstå att allt det här skulle handla om cravings. Vad det i själva verket rör sig om är att jag ju vet att jag ändå kommer att bli stor som ett berg och inte kunna ha mina kläder, och vad är det då för poäng med att inte äta?
Imorgon bitti ska jag dessutom gå på nåt dödstråkigt glukosbelastningstest på vårdcentralen vilket innebär att jag inte får äta eller dricka på hela kvällen eller morgonen. Så nu kan jag bara tänka på vad jag känner för att äta.
Så pratade P och jag om att han skulle gå ner och köpa nåt riktigt mumsigt på Ica, typ semlor, bara för att fresta mig. Han: ”Och så köper jag med mig sån där god dricka också.”
Jag: ”Vadå för dricka?”
Han: ”Cuba cola.”

Ha, ha, så talar en sann vänsterman, INGEN på denna jord kan väl på allvar tycka att Cuba cola är gott.

Britt-sunk

2009-01-31T12:23:00.000-08:00

Ruf har börjat med helt fantastiska liknelser (dessutom ser han extremt tankfull ut stunden innan han kläcker dem). Idag var något ”starkt som bubbelvatten” och när vi var och handlade för några dagar sen och han fick en sån där tjock dinkelpepparkaka vred och vände han på den en stund innan han sa: ”Den är tjock som en stenbumling.”
Suck, nu blir det sådär hopplöst mammabloggigt igen, men vad ska jag göra, jag är ju bara hemma och vabbar hela tiden, får knappt nån annan input.

Såg This is England igår. Den var helt okej, men jag förstår inte att folk var så överlyriska när den kom, sättet att kontrastera blev stundtals så grovt att det blev helt parodiskt (som när de snälla skinsen sitter och dricker te och vänligt säger ”nice to meet you” till Shauns mamma som kommer för att läxa upp dem, medan de onda skinsen hotar en affärsinnehavare med machete och försöker bajsa på golvet). Men en sak som jag gillar i många brittiska filmer är hur jävla sunkigt de bor. Man behöver aldrig sitta och haka upp sig på hur fint de har det hemma (som i flertalet svenska filmer, enligt svenska regissörer bor typ ALLA svenskar i genomdesignade innerstadslägenheter från sekelskiftet eller stora hus vid havet).

Fler fantastiska brittfilmer med sunkiga hem:

1. Min sköna tvättomat
Åh vad jag vill se den igen. Den är så fin. Men jag hittar den ingenstans.

2. Beautiful things
Riktigt grå engelska miljonprogramsområden. Där utspelar sig de finaste filmerna.

3. Billy Elliot
Jag kan inte hjälpa det. Jag gråter varje gång jag ser den. Och jag blir så rörd av att min pappa (som vanligtvis enbart intresserar sig för sport) också grät floder när han såg den.

4. The Office
Okej, det är ingen film. Och man får väl egentligen aldrig se någons hem. Men det är den bästa serie som någonsin gjorts. Och jag börjar plötsligt tycka att kontorslandskapet där JAG jobbar är höjden av mysighet.

5. Ladybug, ladybug
Riktigt präktig socialrealism om en mamma som förlorar vårdnaden om alla sina barn, så sorglig att det SKÄR i hjärtat.

Alla dessa vabb-dagar ...

2009-01-28T13:59:00.000-08:00

Inget dränerar mig så på energi som en hel veckas vabbande när båda har skitmycket att göra på jobbet och det liksom blir en kamp om vems viktiga som är viktigast och vem som har vabbat mest tidigare. Och så lallar man runt härhemma, skittrött och stressad, och Ruf är mammigare än någonsin och lägger sig på golvet och gallskriker varje gång jag inte låter honom dra mig till exakt den del av lägenheten han för tillfället känner för.

Idag körde jag den urdåliga kompromissen att ta med honom till jobbet på förmiddagen (Han var hostig och snorig men hade inte feber. Alltså. För dålig för dagis, men helt okej för en halvdag på jobbet. Trodde jag.) Det finns nästan inget ställe som Ruf älskar att vara på så mycket som mitt jobb (det skulle vara IKEA, då), han röjer runt och tjoar och släpar runt på allt han ser och njuter av all uppmärksamhet, plundrar våra fruktkorgar och tycker verkligen att han ÄGER Norstedtsborgen. Han blev bland annat skitsur när det var möte i stora caféet så han inte fick rusa in och härja på scenen, som han brukar.
Och gissa hur mycket jobb jag fick gjort.
Och allt härjande på jobbet tröttade visst ut honom så totalt att han nu är ÄNNU sämre än igår. Alltså, ännu mer vabbande to come. Eller som Sara V så tjusigt parafraserade: ”Alla dessa vabb-dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet …”

Talesätt som ger mig panik (särskilt när man vabbar ihjäl sig och vet att man samtidigt obönhörligt närmar sig en jobbpeak):
1. Idag är första dagen i resten av ditt liv.
2. Lev livet nu, det går inte i repris.
3. Life is what happens to you while you’re busy making other plans
4. De människor som har fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje sekund..
5. Den som aldrig lever nu, lever aldrig. Vad gör du?

Att skriva en säljande text

2009-01-24T09:31:00.000-08:00

Familjeutflykten i kommersialismens tecken (Åhléns, Myrornas och dyrfika med dyrlatte som jag som vanligt inte hann dricka upp) slutade med att Rufus låg skrikande på golvet inne i gallerian eftersom vi inte förmådde låsa upp skyltfönstret på en guldsmedsaffär så att han kunde tjacka grejerna därinne (bl.a. två racerbilar i silver). Nog för att det är häftigt att ses som allsmäktig, men … Kanske blir det här ett tidigt minne som han kan återberätta när han åkt fast för att ha rånat nån guldsmedsaffär med sina värstingpolare om sisådär femton år. Han kan till och med dra in hela utvecklingen av Skhlm – the capital of shopping – och avsluta med något lätt bittert, typ: ”I den stunden förstod jag att affärerna i den här förorten inte var tänkta för såna som mig och min familj. Det var inte längre vår förort, vi som bodde här var parasiterna i shoppingparadiset.”

Att göra:
1. Läsa färdigt manuset som jag inte hann riktigt färdigt med igår.
2. Skriva ihop en säljande text om klädbytardagen som föräldrarådet på dagis ska anordna.
3. Torka upp en kattspya (ja, visst ÄR det mysigt med husdjur?)
4. Lägga Rufus. Vilket i praktiken innebär att han gör cirkus-cirkör moves från min mage och mina ben och när han äntligen lugnat ner sig lite måste jag läsa Jag kan köra alla bilar tio gånger i rad (medan Ruf bygger ut handlingen med "Pingu kör Volvon, Pingus pappa kör lastbilen, Pingus mamma kör Opeln"). Sedan försöker jag med vän stämma sjunga vaggvisor och då blir han skitsur och klarvaken och försöker lämna rummet i protest.
5. Skriva ihop en saga (=presenterande text som gärna får vara lite lagom säljande) om min egen roman.

Den sista punkten borde vara hur lätt som helst. Jag menar, det ingår i mitt dayjob att skriva sådana där sagor, jag har säkert skrivit flera hundra under mina sju (?)år som redaktör. Och nu, när jag ska skriva om min egen bok, som jag kan utan och innan, och jag dessutom får skriva vad fan som helst utan att ta hänsyn till någon upphovsman. Då blir det plötsligt jättesvårt. Kanske är det för att det är så mycket som dragits ifrån och lagts till och skrivits om, så många bihistorier och bakgrunder som läsarna aldrig kommer att få veta något om så att jag inte längre VET vad den handlar om. Eller vad som är viktigast. Är det kärlekshistorien? Är det den försvunna pappan som får huvudpersonen att åka till USA? Är det storasystern som blir mördad, och fallet med Green River killer, seriemördaren som faktiskt finns på riktigt? Är det barndomsbitarna? Är det föräldrar-barn-spåret, eller bästa vän spåret? Är det klasskildringen och känslan av att växa upp i periferin, misstanken om att man aldrig riktigt kommer att räknas?
Äh, fan, jag skriver nog den imorgon istället.

En autentisk konversation från vårt köksbord

2009-01-21T13:11:00.000-08:00

Jag: Du vet häromdagen, när jag satt uppe och kollade på teve, så kom Moggen (=vår feta kastrerade hankatt) och trampade på min mage sådär som han brukar. Och när han hoppade ner därifrån så var det en slemmig brun fläck på filten! Äckligt, va?
Peter: Vadå, en brun fläck?
Jag: Ja, jag vet inte om det var från röven eller från ... ja, nån annanstans, men visst är det äckligt?
Peter: Alltså du måste ju köra ner honom när han håller på sådär. Jag fattar inte varför du låter honom.
Jag: Jamen oftast trampar han ju bara en liten stund innan han ska lägga sig ner, inte för att snuska sig.
Peter: Jag skulle aldrig låta honom hålla på sådär. Du måste köra ner honom när han börjar trampa.
Jag: Tycker du att det är djursex?
Peter: Nej, jag tycker bara det är … ovärdigt. För både honom och dig.

Liket i bilen

2009-01-18T14:07:00.000-08:00

Natten till lördagen eldades en bil upp i ett garage på Brantholmsgränd här i Skärholmen. När branden var släckt visade det sig finnas ett lik i bilen. Brantholmsgränd gives me the creeps. Till exempel finns det en lägenhet där vartenda fönster är igentejpat med svarta sopsäckar och kartongbitar (eller vänta … hm, den lägenheten KAN ligga på Ekholmsvägen, det är lite luddigt med vilken gata som är vilken).
Innan vi fick den här lägenheten var jag och kollade på en lägenhet på Brantholmsgränd och hela området fyllde mig av den sortens vaga obehag som man kan få ibland i stora städer som man inte har riktig koll på. I och för sig var jag väl lite småskraj för hela Skärholmen innan jag flyttade hit, men jag tror ändå på den där magkänslan. I slutet av gatan har dessutom någon klottrat skitstort på just en garagedörr något om att här slutar lagen att gälla. Fast på engelska, då. Vilket kändes extremt töntigt ända tills det dök upp ett lik i en utbränd bil utan registreringsnummer i samma garagelänga.
Det riktigt vidriga (ja, förutom att placera någon – död eller levande – i en brinnande bil, då) är att det där garaget ligger under en jävla massa höghus. Fan, om de nu ska hålla på och bränna bilar som nåt slags statement så kan de väl hålla sig till badparkeringen, som de brukar.

Fan, man kanske borde börja skriva deckare i hembygdsmiljö.

Bruden i båset bredvid

2009-01-16T13:29:00.000-08:00

Nu i helgen kommer värsta omflyttningen att äga rum i jobb-borgen på holmen. Jag är mest glad för att Ylva, Cecilia, Lotta och Moa kommer ner till oss i landskapet. Men en sak är konstig. Så gott som hela Gammafongänget flyttar ut till ett hörnrum, utom Annika. Annika är alltså originalare på Gammafon och min eminenta båsgranne, och med tanke på hur mycket vi två stör de andra i landskapet borde de väl verkligen passa på att splitta på oss, när det dessutom finns en vettig ursäkt.
Fast jag är glad att de lät bli. Jag behöver liksom de där stunderna av att sitta och skratta så man gråter åt något dåligt skämt någon gång i veckan.
Annikas senaste grej är en bok med fakta om fisar. Varje dag läser hon upp ett eller flera visdomsord ur den för mig (med allvarlig stämma), vare sig jag ber om det eller inte (okej, jag har aldrig bett om det. Om jag ska vara ärlig). Och så slutar det med att vi sitter och berättar våra bästa fishistorier för varandra medan våra stackars medarbetare runt omkring oss försöker jobba.

Ett av hennes bästa skämt var annars att lura i mig att min närmsta chef ville prata med mig. Jag travade in till chefen, och så satt vi där och bytte artighetsfraser en stund innan vi tillslut började titta på varandra allt mer undrande och försökte lista ut vad den andra egentligen hade för ärende.
Fast jag hämnades nu på julfesten. Vi hade secret santa och jag fick reda på vem som skulle köpa hennes julklapp, samt vad den personen skulle köpa: en kukformad kakform. Så jag planterade hos Annika att jag hört slutet på ett samtal mellan vår chef-chef och hans sekreterare där det kunde tolkas som att det var han som skulle köpa Annikas present. För en gångs skull lyckades jag dessutom hålla mig för skratt, så hon köpte det faktiskt!
På själva julfesten slumpade det sig sedan så att Annika öppnade sitt paket sist, så ALLA satt och kollade på henne när hon slet upp kakformen, stormade fram till vår (något förbryllade) chef, stack kukformen under näsan på honom och hojtade: ”Jag vet att det är du som har köpt den här! Du är den enda som skulle kunna köpa en sån här grej!”
Jag skrattade så jag knappt fick någon luft.
Så nu är vi kvitt. Nu ger vi oss på andra istället.

Portland i mitt hjärta

2009-01-13T13:33:00.000-08:00

Nu är romanen tillfixad och skickad och jag är ”ledig” på kvällarna. Vilket känns asskumt. Dessutom har jag printat ut en kopia till G som han fått lova att inte läsa förrän han är i Vietnam nästa vecka. Jag blir så nojig. Dels grejen med att det handlar om två gaykillar. Jag menar, vem är JAG att skriva om hur två gaykillar tänker och känner (och har sex). Tänkte jag tack och lov inte medan jag jobbade med den. Men efteråt. Dels har jag faktiskt skitdålig fantasi, så jag måste sno en massa yttre grejer från folk jag känner eller grejer jag läst och liksom baka in dem i mina litterära gestalter (fast obs! Inte sexscenerna). Till exempel skulle jag aldrig kunna låta någon viktig person bo i Bromma eller Danderyd eftersom jag knappt besökt de ställena, än mindre … tja, Östersund.

”Är det något du vill berätta om boken?” sa G när vi satt på franska bageriet och drack varm choklad, och egentligen menade han om det var någon speciell fråga jag ville att han skulle svara på, men i mitt paranoida sinne tänkte jag att nu var det dags att göra avbön och säga: ”Ja, du kommer troligtvis att hata mig när du har läst den och tycka att jag är tidernas värsta faghag.”

Fast bara för att jag blir så nojig tror han förstås att det är mycket värre än vad det är (jag menar, hallå, det HANDLAR inte om honom, han råkar bara vara gay), att jag typ skrivit ett nidporträtt baserat på enbart honom som går ut på att förnedra honom offentligt. Han erbjöd mig ändå storsint att använda honom i marknadsföringssyfte om han skulle råka omkomma i Vietnam. Oh, the drama!

Dessutom försöker han övertala mig att följa med till Portland i början av mars, biljetterna är tydligen hur billiga som helst (under 5000:- tur och retur). Aaarrgh! Jag längtar ju dit så jag kan bli tokig, men det funkar bara inte just nu. Jag måste verkligen försöka fokusera på det negativa här:

Varför det är en dålig idé att åka till Portland i mars:
1. Jag har egentligen ingen semester att ta ut.
2. Pga punkt ett kan jag inte heller vara borta särskilt länge. Typ någon vecka, bara. Och då hinner man ju inte ens vänja sig av vid jet laggen.
3. Det blir skitjobbigt för Peter att sköta hela ruljansen här hemma under så lång tid (med tanke på att vi inte har någon som kan avlasta oss).
4. Jag har just varit ifrån Ruf i en vecka och nu klamrar han sig fast vid mig som en liten apa och egoboostar mig bara han hör mig säga ordet ”åka”.
5. Lagom till avresedatum kommer vi alla tre här hemma att både ha vinterkräksjukan och influensan och ligga halvdöda.
6. Eftersom hela våren säkert kommer att gå åt till vabbande bör jag jobba så mycket jag bara kan när jag kan.
7. Portland avnjutes bäst på sommaren. På vinter och tidig vår är det svinkallt överallt. Även inomhus. Man blir liksom aldrig uppvärmd någonstans.
8. Mina kompisar där borta är för tillfället så fattiga att de får food stamps. Och jag är inte heller direkt rik. Så vi kommer inte att ha råd att göra någonting överhuvudtaget.
9. Jag är tjock redan INNAN jag åkt.
10. G kommer att hata mig så fort han läst romanen. Vi kommer därför att vara osams under hela resan.

Så. Nu känns det lite bättre.

Strömavbrott

2009-01-09T13:07:00.000-08:00

Jag hade hämtat Ruf från dagis, handlat och lagat mat till honom. Vi stod och plockade ur diskmaskinen (eller, jag försökte plocka ut medan han snabbt som fan försökte smutsa ner den rena disken) när det plötsligt blev beckmörkt och alldeles knäpptyst. Vi har andra höghus åt båda hållen, och när jag kollade ut var de också svarta. Hela jävla Skärholmens centrum var svart (förutom stadsteaterns neonskylt, av outgrundlig anledning). Jag började förstås genast tänka på en massa katastroffilmer, frågan var bara om det var zombier eller utomjordingar som nu tänkte dra fördel av att man inte såg ett piss. Jag antar att det var beckmörkt inne i gallerian och i mataffärerna också, fatta paniken att vara där i mörkret.

När jag var liten tyckte jag att det fanns något så mysigt i strömavbrott, med levande ljus överallt. Men när jag var liten levde jag också i ett hus där allt alltid var i kopiös ordning, således var det ingen big deal att först plocka fram en ficklampa och sedan ställa fram ljusstakarna. Här, däremot … Ingenting ligger någonsin där man minns att man senast lagt det, det var därför ganska svårt att ta kontroll över situationen i beckmörker. Vi trevade oss fram, Ruf och jag, och jag låtsades att det var en jätterolig lek vi höll på med (vilket funkade, han tyckte till exempel att det var hysteriskt roligt när vi gick rakt in i en garderobsdörr. Det tyckte egentligen inte jag.)

Saker jag tenderar att glömma bort att man inte kan göra när det är strömavbrott:

1. Bada/duscha
Om man inte är störd nog att gilla iskalla bad. Det gjorde inte Rufus. Jag fattade inte varför han plötsligt började yla när jag tappade upp badvatten.

2. Göra kaffe
Jag trodde jag var listig när jag tänkte att jag ju kunde göra snabbkaffe. I själva verket var jag förstås efterbliven.

3. Sätta på teven
I väntan på bättre tider.

4. Tända lyset
Kanske en av de mest korkade reflexer man/jag har. Man har trevat sig fram i mörker i tio minuter och ska gå in i ett rum. Vad gör man? Knäpper på lysknappen. Döh.

Istället för arbetsläger

2009-01-06T13:48:00.000-08:00

Jaha, det var det arbetslägret. Jag skulle ju stänga in mig i en vecka medan Rufus och Peter var i Kalmar, jag hade tänkt isolera mig, leva på snabbmat och skriva, skriva, skriva – liksom ta sista chansen att fullborda min roman(bland annat rensa bort vad min förläggare kallar ”överloppsmeningar” ibland och ”darr på stämman” ibland – dvs när jag försöker bli Jonas Gardell och upprepar vissa känslofyllda passager tre eller fyra gånger fastän man fattade alltsammans redan första gången det nämndes.). Det här är vad jag gjorde istället:

Mån: Följde med Peter och Rufus till Arlanda. Vilket tar åtskilliga timmar om man bor i Skäris. Svullade loss på chili cheeze från Burger King på vägen dit. Skojade med Peter om att jag skulle springa till Max på Arlanda och köpa en till förpackning i samma stund som jag vinkat hej då till dem. Sprang iväg och köpte en till förpackning på Max så fort de gått på planet. Somnade och snarkade så högt på flygbussen till Stockholm att kvinnan bredvid mig bytte säte.

Tis: Klippte mig. Gick runt och frös med G på Söder i flera timmar i jakt på ett enda öppet hyfsat hak att äta lunch på. Det slutade på Primo, vilket passade våra svullarmentaliteter utmärkt. Sedan spenderades ÄNNU mer tid på att åka till Lakritsroten och köpa kopiösa mängder lakrits som vi ska skicka till våra amerikanska vänner. Sedan var det redan kväll. Och säkert nåt på tv också.

Ons: Nyårsafton. Gick till Kungens kurva och köpte – ÄNTLIGEN – en enkel jävla svartvit laserskrivare som man inte behöver fyrtio olika (ständigt ihoptorkade) patroner för att skriva ut från. Blev stressad när jag insåg att SL-kortet gick ut igår. Kastade mig på första bästa buss, så lättad över att busschauffören inte sa nåt om kortet att jag först inte märkte att jag åkte åt fel håll. Hoppade av i ett industriområde. Fick till slut släpa hem skrivaren i famnen, kallt som fan var det också. Sprang runt i Skhlm – the capital of shopping i flera timmar i jakt på nyårsklänning och make och grejer. Eftersom det var rea passade jag på att kolla in annat också. Bakade fetaost och tomatpajer som tar hundra år att göra. Åkte hem till Anna på fest.

Tors: Städade lägenheten. Verkligen rubbet. Dammtorkade, skrubbade köket i två timmar, dammsög, gned på köksgolvets miljoner fläckar, våttorkade. Åkte ut till nåt område i Farsta och köpte en begagnad Emmaljunga Scooter (som alltså är en barnvagn, inte en sån där fånig sparkcykel). Gick givetvis vilse på vägen tillbaka till tunnelbanan. Frös som fan.

Fre: Käkade lunch med Ylva och Moa. Fikade med Marianne och Maria på Bokslukaren, vilken underbar liten bokhandel! På Mariannes gata hade en gangstersnubbe blivit nerskjuten dagen innan, så jag fick äntligen ge henne rätt i att Söder ibland kan vara lika ghetto som Skäris. På kvällen kom G – vi handlade på Ica Kvantum (vårt gemensamma intresse) och hade just den sortens svullarkväll som nästan bara jag och G klarar av nuförtiden. Hemgjord pizza (tomatsås, chilioliver, fetaost, grillade marinerade kronärtskockor, körsbärstomater och västerbottenost, mmmm), plus Remikakor, plus cola, plus chips och dipp, plus choklad, plus glass (som vi iofs inte orkade tillslut). Samt den bottenlöst usla svenska vampyrfilmen Frostbiten. Eftersom G precis blivit utsatt för ett inbrottsförsök kände han sig tvungen att släpa med sig sin nya ögonsten – en svindyr Macbook. Kanske inte så bra att stå och flasha med en sån på Skärholmens tunnelbana klockan ett på natten, dock, så han fick låna en väl inskrynklad Ikeakasse att gömma den i på vägen hem. Jag kunde riktigt känna hur mycket det plågade hans sinne för stil och klass.

Lör: Frostade av frysen. Och handlade. Och sedan var dagen på något underligt sätt slut.

Sön: Kom de hem igen. Jag åkte ut till Arlanda för att möta.

Rufus är så galet rolig just nu. När jag sjunger Mr Bombastic blir han helt vild och skrattar så han skriker. Hans andra hobby är att ta sats från andra sidan rummet och sedan rusa mot mig och kasta sig på mig. Jag vet inte vem av oss som kommer att bryta ett revben först.

Imorgon börjar jobbet igen. Och jag är INTE färdig med romanen än.

Dagens låt: Dirty Dancing med Frida Hyvönen (skandal att hon inte är grammisnominerad!)
Dagens bok: Diablo Codys strippbok – hysteriskt rolig, men jag önskar att jag hade läst den på engelska istället.
Dagens TV: Top Model har börjat igen! Och de har en transexuell deltagare som är helt fantastisk. Känner dock på mig att hon kommer att vara bland, tja, de sista fem och sedan brädas av nån trist vit helylletjej.

Tolvslaget i en taxi

2008-12-31T15:32:00.000-08:00

Gott nytt år!
Efter en rolig kväll hos Anna lyckades jag fira tolvslaget i en taxibil. Det hela berodde på en felkalkylering från min sida. Jag trodde att det enda sättet att överhuvudtaget få tag på en taxi ikväll var att ringa fem i tolv. Så då gjorde jag det. Och tänkte att taxin väl åtminstone skulle ta en tio minuter på sig. Men nej, den dök upp så fort vi lämnade porten på Folkungagatan, så det var bara att hoppa in och dra. Har man spyfobi är det nämligen ingen vidare klok idé att åka tunnelbana på just nyårsnatten.

När jag sa att jag skulle till Skärholmen sa chauffören:
”Skönt att komma bort från det här helvetet, snart får vi väl en bomb på bilen.” Och jodå, folk raglade ut på gatan, sköt raketer hej vilt, struntade i om det var grön gubbe och shit vad jag inte skulle vilja köra taxi en sån kväll. Chaffisen gasade på utav bara helvete, och just när vi kom upp på krönet av Skanstullsbron exploderade himlen av fyrverkerier. Och så fortsatte det hela vägen hem. Den mörka himlen, den alldeles tomma vägen och alla dessa fyrverkerier. Det var … magiskt. Lite som en dikt av Bruno K. Och jag insåg att min missberäkning på ett sätt gett mig det vackraste tolvslag jag någonsin sett.

Och i Skärholmen var det som vanligt på nyår en krigszon av fyrverkerier, långt efter att resten av stan slutat. Hela himlen är grå av rök, det stinker krut och det tjuter fortfarande lika intensivt, halv ett på natten. Det har sin skönhet, det med.

Dragonhouse

2008-12-29T13:11:00.000-08:00

Tillbaka i stan och mol alena i lägenheten efter att Peter och Rufus flygit till Kalmar. Det är så tyst … Eller, det är det ju inte alls det, eftersom de unga kvartersligisterna oavbrutet skjuter raketer och teven står på och jag lyssnar på alla fina julklappsskivor jag fått och den övergödda katten springer runt och jamar, men ändå.
Som vanligt inbillar jag mig att jag ska hinna oändligt mycket bara för att jag är ensam hemma, t.ex. göra färdigt romanen, städa hela lägenheten, köpa en skrivare, fira nyår, klippa mig, käka lunch med G, käka middag med G, köpa en ny barnvagn, fynda på mellandagsrean, måla om i vardagsrummet, plantera om blommor. Och spela playstation.

När jag slösurfade efter tänkbara lunchställen hittade jag Dragonhouse fantastiska meny. Någon måste ha haft väldigt roligt när hon gjorde menyn. Fast fan vet om jag vill äta där.

Best of Dragonhousemenyn:

1. ”Tusenårsägg” 68 kr
Obs! Speciellt marinerade ägg, vilket ”åldrar” dom c:a 1000 år! Effekten är densamma som ”naturlig” åldring. Dock tycker ca 80 % av västerlänningar inte om sådana ägg.

2. "Ekorrfisk" 268 kr
Hel benfri gös (ca 0,8kg) som friterats med sötsur bönsås. Namnet kommer av att den färdiglagade fisken liknar en ekorre.

3. Chili-kyckling (Mycket stark 118 kr
Bitar av ungkyckling friterade med chili och Szechuanpeppar. Här finner ni kycklingen i ett hav av chili, men se upp – risken finns att hela munnen bedövas. Lycka till!

4. ”Myror som klättrar i träd” 138 kr
Wokade glasnudlar (”träden”) blandat med fläskfärs (”myrorna”).

5. Frasig Gristarm (stark) 158 kr
Äckligt? Tvärtom, och även vanlig korv är ju gjord med tarmar!

24 december 1997

2008-12-24T03:00:00.000-08:00

Nej, han har inte hört av sig. Känner mig fånig. Att komma tillbaka & träffa gemensamma vänner om allt går åt helvete, eller om han t.o.m. är för skraj för att höra av sig. Men vad skulle jag göra?! Jag var ju tvungen.
Julafton. Ganska okej, trots att situationen är konstig, med Solveig & allt. Hon är t.o.m. mer paranoid än jag och ältar till det oändliga. Tvingar samtidigt fram sidor hos m & P som de inte visar annars med allt sitt känslosnack. Fick en massa bra julklappar OCH har fått stipendium på 6000:- från Molanders fond.
Men nej, jag är inte glad.
Glögg & pratkväll med G igår. Det kändes i alla fall bra. Vi behövde nog det.

Kommentar från nutiden: Jaha, god jul då, det här var ju muntert.

23 december 1997

2008-12-23T03:00:00.000-08:00

Ledsen. Sitter som en kåldolm i chicagobullstäcket, röker, ser på snyftfilmer & läser kioskromaner & börjar mer & mer förstå den där flyktaspekten.
Gud! En katt kom just hoppande upp på balkongen & höll på att skrämma LIVET ur mig!
Erikgrejen gör mig för tillfället mest livrädd. Är så rädd för att hela den här sorgsenheten jag vadar runt i samtidigt är någon sorts föraning. Han kommer hem imorgon.

Kommentar från nutiden: Jaha, ännu en snubbe jag är olyckligt kär i och har skrivit nåt långt tala-ut-brev till. Men jag tror faktiskt att det här var sista gången jag gjorde det (och det lyckades ALDRIG).
Misären fullbordas av att jag bor olagligt i en lokal med hysteriskt grisskära köksskåp i Drakenberg.

22 december 1995

2008-12-22T07:07:00.000-08:00

Gick inte ut. Jag är förkyld. Har ont i magen, ont i huvudet, ont i hela kroppen. Ibland tror jag att jag ska dö alldeles för tidigt. Ibland tror jag att jag är i full färd med att slösa bort mitt liv. Har kollat på video om Astrid Lindgren& gjort marsipanfigurer. Mamma & pappa tjatar på mig om att ÄTA MER.
Men jag kan inte. Pappa stack en bok i handen på mig (”Göckelsdansen”) & sa att stilen i den påminde om stilen i min Gruppnovell. Började slöläsa den - & upptäckte det ena uttrycket efter det andra som VI använder. Ibland undrar jag över det där: människors intuition. Min far kan OMÖJLIGT veta att JAG har blivit utelåst från Skanstulls tunnelbanestation, lika lite som hur förtjust jag är i ”helikoptern”.
Fika med Karin imorgon.

Kommentar från nutiden: Men tänk om pappa verkligen hade räknat ut det? Hur förtjust jag var i "helikoptern" alltså.

21 december 1994

2008-12-21T00:36:00.000-08:00

Har ÄNTLIGEN börjat skriva på analysen, det börjar lossna & det känns skönt. Började få panik. Och boken går fortfarande bra & det är om möjligt ännu mer skönt. Gerth och Anna ringde. Gerth verkade lite halvdeppig men sa att han inte ville förklara, han hade skrivit ett brev jag skulle få istället. Anna sa att jag fått en massa brev, varav ett var uppskickat hit först och saknade mitt efternamn och såg ut att innehålla två kassettband. Herr Död förmodar jag. Men jag ska inte klaga, det är ju samtidigt smickrande & jag är nyfiken på att se vad han skrivit, om han skrivit något. Mette har kommit hem från New York, jag ska fika med henne och Karin imorgon.

Kommentar från nutiden: Herr Död var en kille som brukade hänga på Smålands nation, iförd svarta tights och svart tight tröja (yes, full mimarutstyrsel) och ett helt vitsminkat ansikte. Av outgrundlig anledning var han under en period väldigt förtjust i mig. Minns särskilt en fest där han satt på golvet och pratade och jag låg full i sängen och somnade hela tiden. Han ruskade mig tills jag vaknade och pratade sedan vidare som ingenting. Han gjorde även förfärlig musik i det inte alltför kända bandet Endless Smile.

20 december 1994

2008-12-20T08:49:00.000-08:00

Lite gladare trots at analysen inte går något vidare. Var till sta’n och fikade med Karin. Underbara Karin. Trots att vi träffas/hörs av allt mer sällan, är det ändå som om vi blir mer & mer samstämmiga, får allt lättare att prata & på något sätt börjar närma oss samma plan. Det känns skönt. När vi satt på Oscars kom Johan in tillsammans med två flickor. Jag kunde se redan i blicken på honom att även han såg att jag förändrats (till det bättre). Han strök mig över armen, log slemmigt & lämpade ner en porrserietidning framför ögonen på mig. Vad fan är det frågan om? Står ”KÖTT – förolämpa mig, var snuskig mot mig” skrivet i pannan eller? Och det gick BRA att skriva på boken idag! Nu är den 300:e sidan skriven och jag börjar ana ett mönster i kompositionen som inte ens jag själv såg först. NÅGOT gott har kanske analyserandet ändå gett. Den blir BRA, jag känner det på mig. Här är slutmeningen:
”Stäng inte grinden. Låt den vara öppen. Hunden är ändå död.”

Kommentar från nutiden: Och analysen är då INTE någon psykoanalys utan en litteraturanalys, kommer inte ihåg om vilken/vilka böcker.
Varför är det förresten så att man absolut måste peaka samtidigt i feminism och tråkighet? Vad gagnar det saken?

19 december 1993

2008-12-19T12:09:00.000-08:00

Blir så trött. Varför upphör de aldrig att se ner på mig, varför är ”hemma” det enda stället jag fortfarande behöver spela roller för att räcka till, bevisa att jag kan något?! Pappa pratar (med stolthet i rösten) om ungdomar på skidgymnasium, hockeygymnasium, fotbollsgymnasium, gud vet allt gymnasium. Jämnåriga idrottsbegåvningar på väg i karriären, och om jag så får ge ut 10 romaner kommer han inte att tycka det är nåt särskilt. Mamma pratar om pengar & studielån. Får mig att känna dåligt samvete för att jag inte är självförsörjande.
- Jag mötte Therese på ICA Svärdsjö. Hon hade fått praktikplats på Svärdsjö ridklubb och skulle visst jobba i hemtjänsten efter det.
Och jag hör på hennes röst att hon tycker att det är det rätta, det vettiga. Jag är bara en fåfäng drömmare som flummar runt & tror att jag ska bli nåt. Och så Ulrika. När ska hon upphöra att sänka mig?! Duktiga, präktiga Ulrika med vacker pojkvän, V.G. på alla tentor & utstakad framtid. Fick kämpa med tårarna efter följande telefonsamtal:
T: - Jo, förresten Martin Theander (dåvarande redaktör för Nöjesguiden Malmö) var i skolan & kritiserade våra texter.
U: - Jaha?
T: - Han tyckte att min (dvs min text, dvs min intervju, dvs min intervju med Bodil Malmsten) var tänkvärd, bra & intressant. Sa att jag nog kunde sälja den till nån tidning om jag gjorde om inledningen.
U: - Men du har ju redan haft med den i Falu kuriren!
T: - Ja, men nu har jag skrivit om den. Lagt till en hel del & ringt henne för mer information.
U: - Då får du väl sälja den till Falu kuriren igen då, ha, ha, ha!

Här hemma tror de inte ett dyft på mig & vad de gör. Alla andra gör det, men inte de. De är min biologiska familj, men min riktiga familj är Gerth, Jenny, Sussi, Hanna, Bea och Karin. Har aldrig sett det så förut, men inser det mer och mer.

Kommentar från nutiden: Okej, nu börjar det här bli riktigt jobbigt. Och jag hoppas faktiskt att inte min familj läser det här. Året var alltså 1993, jag gick på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje och hade nått nån sorts kulmen av min melodramatik - vilket bland annat manifesterade sig i såna här dagboksinlägg samt konstiga tala-ut-brev till vänner och förälskelser. Jag kan fortfarande RODNA bara jag tänker på den här tiden. För övrigt fick jag 2000 i månaden av min mamma att leva för (förutom inackorderingstillägg, som täckte lunch och boende), så helt unsupportive var de faktiskt inte.
Nu tycker jag att min systers kommentar "Då får du väl sälja den till Falu kuriren igen då" är fantastiskt rolig.

18 december 1991

2008-12-18T01:00:00.000-08:00

De andra hade friluftsdag idag, men jag var hemma. Har skrivit på boken & snackat med Magnus som alltid låter glad & vanlig i telefonen. Men som i breven skriver med en närapå bitter ton. Han ska ge ut sina dikter, trycka dem själv till en bok, jag ska få fota omslaget!
Huvudet bara maler. Fan vad jag kommer att vara förslappad när jag börjar tvåan. Har äntligen fått röst nog att ringa till Marianne och Marit.

Kommentar från samtiden: Jag och Magnus hade tänkt oss att bli "konstnärer" och bo i en vit vindsvåning på Söder. Där skulle han sitta och skriva poesi och jag skulle svepa runt i långa svarta kjolar och träna monologer - eftersom jag ville bli skååådespelare. Herregud. Jag var en levande klyscha.

17 december 1991

2008-12-17T11:17:00.000-08:00

Trött och stressad som vanligt. Kan fortfarande knappt prata.

Kommentar från nutiden: Jag tror att orsaken till min stumhet var att jag suttit och diskuterat militären en hel natt på någon hopplös fest. På den tiden trodde jag att jag kunde diskutera mig till olika snubbars intresse. Fast jag kan inte minnas att det funkade en enda gång.

16 december 1991

2008-12-16T09:03:00.000-08:00

Magnus vill att jag ska komma ner under jullovet i alla fall. Jag gör kanske så, i alla fall några dagar. Inte för att jag vet om jag vill men …

Varför måste alltid jag vara ledaren, organisatören och ordergivaren? Känner hur alla djävla krav & förväntningar lägger sig på mina axlar och trycker ner mig till ingenting.

Har fortfarande inte fått tillbaka rösten, får lov att vara statist imorgon på teateruppspelningen.

Kommentar från nutiden: Herregud, jag låter så osympatisk att jag funderar på att säga upp bekantskapen med mig.

15 december 1991

2008-12-15T01:00:00.000-08:00

Det känns aningen bättre idag, även om jag inte kan skriva för tillfället, även om jag inte åstadkommit ett skapandes dugg. Jag har åtminsonte kommit på två artikelidéer.

Magnus ringde, men jag har ju fortfarande ingen röst, lovade att ringa så fort jag kunde prata, han tolkade nog det som något annat.

HÄR visar sig krocken mellan fantasi och verklighet. Först, dagbok efter dagbok om nån snubbe som klippt sig, eller ätit två chokladbitar - alltså de snubbar som jag aldrig överhuvudtaget pratade med. Och sen - verkligheten. Magnus var min första riktiga pojkvän. Han bodde i Småland, jag i Dalarna, så det var inte sådär helt enkelt att ses. Vi var however två dramaqueens som överröste varandra med melodramatiska kärleksbrev och hade storslagna föreställningar om hur livet i en relation skulle vara. Givetvis blev vi snabbt alldeles utmattade av att hålla den klichébilden vid liv, så det tog slut rätt snabbt. Och aldrig att jag skrev i dagboken om hur många chokladbitar han ätit under en dag.

14 december 1990

2008-12-14T01:05:00.000-08:00

Dagens sol: Var hos Sofia mellan ca 19.05 – 23.15. Det gick jättebra att snacka med henne & det var skönt att få lite omväxling från Sara och Anna. Hon berättade bla. att Enke också är sådär smart, men som bara slösar bort all ”talang”. Precis som Lasse och till viss del Daniel.
Dagens åskmoln: Fick bara en 3:a i Mk och Sh.

Kommentar från nutiden: Enke var killen som satte vår högstadieskola i rampljuset genom att kicka ner rektorn med en karatespark. Han var hårdrockare och THE badguy i skolan, givetvis som sådan oerhört lockande för alla små hormonstinna pubbetjejer. Inte ens att han kallades för Svett avskräckte någon.

13 december 1990

2008-12-13T01:00:00.000-08:00

Lasse beter sej som en djävla nazist! Gör Hitlerhälsningar, säger ”sånt här skulle man hälla över judar” när vi håller på med saltsyra på labbet. Catrin och Millan var jättebakfulla i skolan idag.
Dagens sol: Jag har fått skolkatalogen!! Jippey!
Dagens mörka moln: Jag vet inte vad jag ska göra åt luggen medan jag väntar på att den ska växa ut. Hur jag än gör så ser det bara fånigt och/eller mesigt ut!

Kommentar från nutiden: Synd att det var just den här dagen jag var tvungen att ta dagboksutdrag, det gör det lite ... märkligt att i samma veva skriva att Lasse var min stora förälskelse när jag gick på social i gymnasiet. Skitsnygg skejtare och givetvis sådär hundra ligor över mig. Jag gjorde honom till och med till en av två huvudpersoner i en roman jag skrev - som tack och lov aldrig blev publicerad. Jag vet inte vad han hade för förvirrad period just den här veckan men de där nazitendenserna var inget han brukade plocka fram.

12 december 1989

2008-12-12T06:48:00.000-08:00

Inget särskilt har hänt. Peter käkade 2 (eller egentligen 4, eftersom det är 2 pack) raider på rad. Är han ledsen? Han har ju halvdålig hy och av choklad blir den bara sämre. Dessutom behöver han väl pengar till moppen och epan. Ska upp kl. 1 och se Lucia rock, hårdrockscollage.

Kommentar från nutiden: Intrigen tätnar, hela skolan håller andan - VARFÖR käkade Peter två Raider på rad?!

11 december 1989

2008-12-11T02:06:00.000-08:00

Peter hade klippt sej (det hade han på hea också, men då hade han kepa på sej så det syntes inte lika bra. Han var finare i halvlångt hår, men fin är han alltid. Jag har inte bytt kort med en enda grabb!

Kommentar från nutiden: Jepp, dags att rikta mitt samlade begär mot nästa totalt ointresserade moppekille. En sommar cyklade jag en mil varje dag för att eventuellt få en skymt av honom. Jeezus.

10 december 1989

2008-12-10T00:12:00.000-08:00

Imorgon blir det kanske strejk. Hoppas! Då ska jag och Matilda verkligen jobba på pjäsen. Det är himla viktigt för mej så jag hoppas att alla ställer upp. Det MÅSTE bli något, jag hoppas så …

Jag har verkligen INGET minne av vad det var för pjäs vi jobbade på. Märkligt.

9 december 1989

2008-12-09T02:00:00.000-08:00

Jaha. Så var den Hean avklarad också. Urtråkigt! Satt på en stol och grinade. Ingen brydde sej. Anna var med LillBacken. Teres och Micke såg så lyckliga ut sååå, Sara gick med Ture och Erik A (Lillis) var jättekär i henne. Gulligull. Varför måste just jag se ut som en apa. Jag kommer aldrig någonsin att få en grabb för ingen kommer någonsin att vilja ha mej. Igår fick jag ett kort brev (En lapp på ca 3 rader) från Anton Glanzelius. Allt är meningslöst.

Kommentar från samtiden: Hea var alltså suparstället för alla fjortisar i Svärdsjö. Det var här ALLA hånglade för första gången.
Fast jag hånglade inte. Jag satt hemma och skrev fanmail till Anton Glanzelius (okej, den här kalendern börjar bli pinsammare och pinsammare märker jag)efter att ha sett honom i Mitt liv som hund.

Lista över några av de märkligaste smeknamnen på min högstadieskola:
1. Torsk
2. Sumo
3. Boppen
4. Ture lur

8 december 1988

2008-12-08T11:25:00.000-08:00

Imorgon ska Sofia sitta barnvakt med Teres. Jag duger väll inte. På julkalendern (Liv i luckan), är det en så fantastiskt gullig kille med. Han liknar Tompa lite och han har skitfina ögon. Gissa vad han heter? Johan! Ska du se något konstigt: Lars Johansson, Thomas Johansson, Johan Wallner, Johan ... Nej, jag är inte kär i honom, det kan man ju inte vara i en kille som man bara sett på tv, men killen är faktiskt VÄLDIGT söt. Walle var sjuk idag.

Kommentar från nutiden: Ok, så vad är definitionen på en nördtjej? Svar: någon som går i åttan och inte bara kollar på julkalendern fortfarande utan dessutom blir förälskad i en av barnskådisarna ...

7 december 1988

2008-12-07T04:48:00.000-08:00

Jag, Sofia och Teres åkte in till stan idag, och på bussen in började vi snacka med Paola, som också var med bussen. Hon förklarade en sak så bra: ”Så hade jag sett en grabb och började va´ med honom och så. Han var snygg och schysst, och så berättade jag om honom för en kompis. Hon sa: Ja han är ju schysst och så, men han har så stor näsa, och när han skrattar ser han ut som en kanin. Då kände jag att jag inte KUNDE gilla honom på samma sätt utan mest bara som kompis.” Det stämmer på mej det där tror jag. Nu när Teres klagat spå hans näsa så mycket så ser jag bara den och den är inte särskilt fin. Så sa hon en till bra sak också: ”Det blir sådär fånigt för mej. Som jag kan träffa en kille som jag tycker är väldigt snygg och så då ser jag att han har snor i näsan eller någon annan småsak bara, men ändå känner jag att jag inte kan tycka om honom lika mycket mer, för jag tänker mej honom med snor i näsan hela tiden.”
Johans näsa …
Det hon sa förklarar nog dels varför jag inte är kär i honom mer. Det var rätt tråkigt i stan, och egentligen åkte vi dit bara för att dom trodde Forsa och Peter skulle åka hem på samma buss som oss. Det gjorde dom inte. Jag satt bredvid Sofi hem och kände mej som ett väldigt tråkigt sällskap.

Kommentar från nutiden: "Paola" i det här inlägget är alltså den sedermera kända Paola Bruna, som delar av sin uppväxt bodde i samma håla som jag i Svärdsjö, Dalarna. Paola var snyggaste bruden i skolan, var bara tillsammans med äldre killar som vi inte kände till (ja, förutom en sväng i femman, då, när hon var ihop med den tidigare nämnda poppiskillen Fredrik) och hade en air av spänning runt sig med sina kulturföräldrar, sina kompisar och släktingar i Stockholm och sina - i småhåle mått mätt - "udda" kläder. Fan vad jag ville vara hon när jag var fjorton. Jag tror att hon kunde ha sagt vad som helst under den där bussresan och jag hade ändå svalt det som det klokaste någon människa någonsin yttrat till mig

6 december 1988

2008-12-06T06:26:00.000-08:00

Jag vet inte vad som flugit i mej, men jag är inte kär längre. Han är väldigt gullig ok, men jag är inte KÄR i honom. Men det kanske bara är en sådan där kort nyck. Förhoppningsvis. Klippte mig direkt på morgonen. Det blev bra bak.

Jag har ingen aning om varför jag ville fortsätta vara kär i en kille som uppenbarligen var totalt ointresserad av mig.

5 december 1987

2008-12-05T01:00:00.000-08:00

Usch, jag känner mej så onödig, besviken, ledsen, förkyld. Men Hilda är underbar. Jag red henne idag och Ulrika red Börd. Jag hetsade Hilda så skulle vi ha gåtävling i rekordbacken, då stack hästarna. Hilda har aldrig sprungit så fort. Det var underbart men ändå hemskt. Så skrek jag. Då stannade Mino och Ulrika för att spärra vägen, men då bockade Mino och Hilda sparkade bakut gång på gång. Så ville hon kuta iväg igen och Ulrika skrek: sitt ner och såga!
Då äntligen lugnade hon sej. Hon var jättenöjd över det hon gjort.

Kommentar från nutiden: Jag och min syster älskade att ge alla våra djur en miljon olika namn. Hästen Marinio kallades också Mino, Börd, Birdie och säkert fem andra som jag inte minns. Vår jättefeta kanin som hette Pricka kallades för Pocka, Pockard, Puck, Pock.

4 december 1986

2008-12-04T01:00:00.000-08:00

Idag efter gympan så höll Daniel och Martin på och viskade. Dom skulle säga något till Teres och Sofi. Men det tog lång tid innan dom sa det. Fasten Teres ropade vänta så gick jag. Sen fick jag veta vad det var. Martin och Sofi skulle byta ringar och Daniel och Teres detsamma.

Vi går i sexan här, Fredrik och Niklas har börjat på högstadiet inne i centrala Svärdsjö, så av praktiska skäl är Martin och Daniel de nya poppiskillarna

3 december 1985

2008-12-03T09:00:00.000-08:00

Usch vad jag kände mej dum idag i skolan. Vi (=Jag, Lisa, Teres, Matilda, Anneli o Sofia) har på skoj startat en popgrupp. Så frågade Jonsson om hon fick vara med. Då sa vi att hon måste sjunga så högt som hon kunde först. Just då kom NG och FH in. Då sa hon att hon inte ville sjunga när dom var inne. Då sa jag: Jamen då måste du sjunga extra högt annars får du inte vara med. Då sa Niklas: Sjung själv då till mig. Jag blev knallröd och Fredrik sa: Spar på röd färgen. Fy fan!

God natt

TP hjärta FH = sant
FH hjärta TP = osant
eller …?

Kommentar från nutiden: Niklas och Fredrik gick i sexan och var THE poppiskillar i skolan. ALLA var kära i dem. En gång i fyran skickade jag ett anonymt kärleksbrev med utklippta tidningsbokstäver till Fredrik. Hela skolan pratade om det och jag avslöjade aldrig (förrän nu då ...) vem det var som skrivit det.

2 december 1984

2008-12-02T08:00:00.000-08:00

I dag åkte Magnus och jag vagn med Hilda. Så var vi* på julskyltning till Falun. Så såg jag på tvkalendern och bagen. Alpahville låg etta nu också.

God natt
*Vi: Mamma, pappa, Ulrika och jag.
*Det tycker jag var bra.

Kommentar från nutiden: Magnus var en av mina bästa kompisar, men det var den outtalade regeln att vi bara fick umgås utanför skolan för att han inte skulle bli retad av sina killkompisar.

1 december 1984

2008-12-01T11:39:00.000-08:00

I dag red Ulrika och jag långt upp i bengtsan. Hilda var alldeles våt av svett sen. Jag har sett på tvkalendern med staffanobengt och på fragglarna, barnjornalen och just nu rassel.
God natt
Obs. Imorgon ska vi på julskyltning

Kommentar från nutiden: Man behöver inte vara rik för att ha häst på landet. Men jävlar vad man får slita. Min syster var bara 7 när hon började sköta om shetlandsponnyn Hilda. När Hildas gamla ägare ville skicka henne till slakt fick vi köpa henne för ett par tusen. När min syster blev för stor för att rida henne fick jag ta över. Hela den storyn är som hämtat från någon av B. Wahlströms hästböcker.

Plågsam julkalender från och med imorgon

2008-11-30T11:56:00.000-08:00

För några år sedan hade Johan Hilton en alldeles, alldeles underbar julkalender på sin blogg. Han publicerade utdrag ur sina gamla dagböcker, ett nytt utdrag för varje dag. Den idén måste jag förstås kopiera, fast givetvis på ett tvångsmässigt, ocd-sätt.
Eftersom jag har en STOR kartong med dagböcker som sträcker sig mellan 1983 och 1997 (de från 1982 strök med när vårt källarförråd svämmades över av vatten) ska jag plocka kronologiskt från dagböckerna så gott det går. Dvs, 1 december från 1983 förstås (då jag är 9 år) , och 24 december borde rimligtvis vara dagboksanteckningen från julafton 1997.
Eftersom jag på så sätt inte kan välja – eller välja bort – kommer det förstås att stundtals bli mer plågsamt än roligt. Enda gången jag får redigera är om jag riskerar att såra eller kränka människor jag gillar.
Tyvärr är en röd tråd genom ALLA de här åren (ja, ja, nästan i alla fall) att jag är olyckligt kär i nån snubbe. Det leder till mer av ältande och mindre av några djuplodande insikter om NÅGONTING.

Ja, ja. God jul på er då.
(om något tror jag att de här dagboksutdragen kommer att bevisa att allt faktiskt blir bättre med tiden …)

Hatord

2008-11-28T12:15:00.000-08:00

Har varit hemma och vabbat i två dagar och omedelbart hamnat i mysbyxeträsket.
Hasade iväg till ICA igår och lyckades välta en stor hylla med potatisskalare och dataskärm och hela kittet, säkert två meter hög var den och jävlar vilket brak. Hela grönsaksavdelningen liksom frös på stället i några sekunder innan Rufus började gallskrika. (Han brukar skämta om att jag välter saker, men efter den fadäsen har han inte nämnt det där med att välta en enda gång. Däremot sneglade han oroligt mot HYLLAN när vi var på ICA idag). Sen fick en stackars frukt- och gröntkille ägna den följande timmen åt att montera hylla och hänga upp skalare istället för att plocka upp blomkål och broccoli.

Orden jag hatar mest för tillfället:
1. Livspusslet
2. Produktportfölj
3. Förtroendekapital

Nya glada upptäckter i Stockholm

2008-11-26T13:25:00.000-08:00

1. Lakritsroten
En liten affär högt upp på Odengatan med nästan bara lakrits. Jag var lite skeptisk först, jag menar, vad fan, lakrits kan man ju köpa på vilken ICA som helst. Men jävlar vilken god lakrits de har där. Salta violkryptoniter som INTE smakar tvål, salta skumbläckfiskar som är perfekt mjuka, lakritsdumle. Nu vill jag åka dit och handla varenda vecka.

2. Arirang Vega
Koreansk restaurang i Vasastan med fantastisk bibimbap. Man blir liksom lätt sorgsen över att den ska ta slut redan medan man äter den.

3. Drinken Assburner på Roxy
Den ÄR god också (Jack Daniels, ingefära, ginger ale och chili … har jag för mig), men främst vill man förstås ha den för att förnedra den av sina vänner som erbjudit sig att gå fram och beställa.

Augustvinnare

2008-11-24T12:53:00.000-08:00

Hemkommen från Augustgalan. Hade bara ett (eller, ett och ett halvt om man ska vara välvillig) rätt på min tippning. Jakob Wegelius vann i barn- och ungdomslitteratur grenen, Regi Bergman vann i fackklassen och PO Enquist vann vuxenklassen. Men coolast av alla var ändå Lyra Ekström Lindbäck som vann lilla August.

Festligast på Augustgalan:
1. När Lars Adaktsson (som delade ut fackpriset) först råkade säga ”Mina damer” istället för ”Mina damer och herrar” och i nästa mening sa ”2008-års Oscarsgala” istället för ”2008 års Augustgala” (man kunde riktigt se hur han hade stått och övat framför spegeln och liksom blivit överexalterad och börjat drömma sig bort).
2. Lyra Ekström Lindbäck – hur cool som helst och alldeles bedårande i all sin queerprakt. Försökte smita av scenen tre gånger.
3. När Kattis Ahlström intervjuade Lyra och de kom in på det här med att det oftare är killar än tjejer som vill visa upp vad de har skrivit.
Kattis Ahlström: ”Men vad tror du att det här beror på då?”
Lyra (närmast chockad över Kattis Ahlströms okunnighet): ”För att vi lever i ett patriarkat!”
(och senare satt hon där på scenen, omgiven av de andra pristagarna som alla var män)
4. När akapella gruppen Voces Nordicaesjöng – och alla såg sådär frikyrkligt galna ut, med färgmatchade kläder och hängslen och grejer - och Ylva böjde sig fram och väste: ”Okej, du MÅSTE ha sex med nån i den här gruppen, vem tar du?”

Jag hade lyckats ta på mig en blus där knappen strax under bysten HELA TIDEN gick upp, så Ylva fick göra ett snuskigt tecken varje gång den hade gått upp utan att jag märkte det. Plus att jag förstås spillde flottig potatissallad på mig när man skulle stå och balansera en tung tallrik med tillhörande vinglas. Jag är SÅ oglammig …

Och 2008 års Augustpris går till ...

2008-11-23T21:26:00.000-08:00

Augustgalan imorgon. Jag kommer att vara på plats och givetvis blogga i efterhand om alla de skandaler som jag egentligen inte tror kommer att äga rum (Augustgalan brukar vara torrlagd på såväl glamour som skandaler. Man sitter nykter på bänkrader och lyssnar på halvkass musik. Sen säger man "jaha" och åker hem. Då är klockan max tio). Men redan nu kan jag säga hur det kommer att gå (det här är vad jag tror, inte nödvändigtvis vad jag själv hoppas):

Pris till årets fackbok:

Pillret av Ingrid Carlberg
För att den handlar om antidepressiva medel som kulturmänniskor älskar att hålla på att tjafsa om.
Utmanare: Regi Bergman av Paul Duncan & Bengt Wanselius
Amen hallå, vi snackar BERGMAN, kommentarer överflödiga, va.

Pris till årets barnbok:

Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius
För att den sticker ut och är nyskapande i formen. Och för att det tagit författaren sådär hundra år att färdigställa den.
Utmanare: I skogen av Eva Lindström
För att hon – i likhet med Per Nilsson för något år sen – blivit nominerad gång på gång på gång men aldrig vunnit.

Pris till årets skönlitterära bok för vuxna:

Svart som silver av Bruno K. Öijer
För att folk har klagat på att det aldrig är någon poet som får priset. Och för att bokhandlarna samtidigt vill ha en bok som kan sälja multum. Bruno K är båda infallsvinklarna i skön symbios.
Utmanare: Reglerna av Sara Mannheimer
För att den är så speciell, har fått lysande recensioner och dessutom är en snackis i kulturvärlden.

Reglerna

2008-11-22T21:42:00.000-08:00

Läser Sara Mannheimers Reglerna, en fascinerande liten bok. På jobbet uppstod två läger när den boken kom på tal – de som tyckte den var fantastiskt rolig och de som tyckte den var jättesorglig. Jag vet ännu inte vilket läger jag tillhör(fast regeln om att båda hela tiden ska komma rusande när man är kära är väldigt rolig), ska bestämma mig när den är utläst.

Vad jag däremot vet är att jag är OCD:are och som sådan själv har haft många rigorösa regler som mitt liv kretsat kring. Särskilt när jag var yngre …(misstänker att jag bloggat om det här förut, men vad fan, inte ens jag kommer ihåg allt jag skrivit längre).

Regler
1. Lördagsgodis (regel när jag var 10-12 år)
Lördagsgodis får bestå av tre valfria av följande: Zoo-tablettask, Nickel, Gräddfras, Mentos, Lakrisal. Viktigt är att det är lätt att dela upp godiset i tre exakt lika stora högar (förmiddagsgodis, eftermiddagsgodis, kvällsgodis). I händelse av överblivna godisbitar ges dessa bort till storasyster eller annan familjemedlem. Jag får under inga omständigheter börja ta av (eller ge bort från) kommande hög. Det är däremot tillåtet att spara godis från exempelvis förmiddagshögen till eftermiddagen eller kvällen.

2. Läggdags senast 20:30 på vardagar(regel när jag var 10-11 år)
Absolut senast klockan 20:30 måste jag ligga i sängen, färdig att sova. Det är däremot tillåtet att läsa en stund innan sömnen. Vid aktiviteter som riskerar att fördröja sänggåendet måste jag helt enkelt avvika tidigare från nämnda aktivitet.

3. Springa i snön (regel när jag gick på högstadiet)
Om jag klarar av att springa barfota i snön tre varv runt huset kommer något fantastiskt att hända (av typen Lasse i 7D kommer att komma på att han är kär i mig, ett förlag kommer att höra av sig och vilja ge ut mitt romanmanus, jag kommer att få ett fantastiskt roligt sommarjobb, killen i klassen jag hatar kommer att flytta till okänd ort eller hastigt insjukna och bli konvalescent för resten av sitt liv). Syftet med denna övning får aldrig avslöjas, då kommer ingen av önskningarna någonsin att slå in.

4. Skriva Sju sköna snubbar (regel när jag var i 20-års åldern)
Minst tre handskrivna sidor om dagen – bra eller dåligt. Annars kommer något hemskt att inträffa. Inga undantag gäller.

5. Musik (regel när jag var ca 11-14 år)
LP-skivor och kassetter MÅSTE tryckas av innan de slår av sig själva – annars kommer något hemskt att inträffa. Gäller endast i hemmet och alltså inte på besök hos någon annan.

Familjeliv

2008-11-19T13:04:00.000-08:00

Hemma igen, snorförkyld, efter två dagars facklig kurs på Djurönäset. Vi har gruppdiskuterat kollektivavtal och dunkat in förtroendemannalag och ätit kopiösa mängder mat och dessert och fikabröd. Vilken lycka att sen komma hem och hitta ett nytt, glassigt magasin på köksbordet – Familjeliv. Vad härligt att sjunka ner i soffan och läsa om de här godbitarna:

1. Jag får tre tips mot såriga bröstvårtor
2. Jag får veta att bröstmjölk håller i rumstemperatur cirka 4 timmar.
3. ”Det enda jag kan äta är frukt och grönt!” säger ”Anonym” som är i vecka 5 och starkt illamående.
4. Jag får också se Katrins ”fina gravidmage”.
5. Och så får jag veta att den bästa hjälpen mot depression under graviditeten är att motionera och undvika socker.

Och som om inte detta vore nog får jag en miljon annonser på skitdyra barnkläder, leksaker, tekniska prylar, samt en annons för barnmat med den störtcoola rubriken: ”Rockar fett!”

Seriöst. Det är såna här tidningar som får folk att låta bli att skaffa barn. Okej, jag har också suttit och sökt på grejer, först när jag var gravid, sen när Rufus var nyfödd (och blev i nio fall av tio mest trött på mänskligheten, och mödrarna i synnerhet), men grejen med den sortens undringar är att det ju är bruksinformation man letar efter. Man behöver veta något just då och söker därför upp det. En månad senare har man noll intresse för samma information. Att sitta och läsa om gravidillamående när man inte själv är mitt i det är ungefär lika intressant som att läsa annonser om dragkrokar till bilar utan att ha en egen bil (eller körkort). Jag ger den en kejsarsnittad hängmage av fem.

Fem saker jag EGENTLIGEN borde göra istället för att skriva den här bloggen

2008-11-17T13:46:00.000-08:00

1. Jobba på romanen
Men jag var så satans effektiv i Dalarna att Det Svåraste Momentet närmar sig alldeles för fort, dvs det som inte ska jobbas om utan skrivas till. Att jobba om och stryka vissa ”darr-på-stämman”-meningar (som min förläggare så träffande kallar dem) is pure pleasure. Men att faktiskt skriva till är förknippat med viss ångest. I alla fall innan jag kommit igång.

2. Packa
Eftersom jag ska till Djurönäset på facklig grundkurs för förtroendevalda imorgon. Grejen är att jag ju nästan aldrig reser utan Ruf nuförtiden. Då måste man ha med en miljard grejer, typ böcker och leksaker som kan funka som förströelse, frukt och kakor och annat ätbart som kan funka som förströelse när böckerna och leksakerna inte längre hjälper, sjuttiofem ombyten, nappflaskor, Lambikuddar. Men nu, en natt på egen hand. Jag kan knappt komma på nånting jag behöver. En tandborste? En pocketbok?

3. Betala räkningar
ALLA våra räkningar är försenade nu. Och det är inte finanskrisens fel. Men de ligger alltid slängda över hela lägenheten, och när man väl har lite, lite fri tid är det verkligen bland det tråkigaste man kan göra att först leta rätt på de jävla räkningarna, sen leta rätt på sin koddosa, sen hoppas att internethelvetet ska funka och slutligen sitta där och knappa siffror i oändlighet.

4. Borsta katterna
Så att de slutar spy så mycket hår överallt. Samt klippa deras mördarklor. Jag minns på den gamla goda kattvaktstiden när man kunde beställa extra grooming av katterna för en nätt summa när snubben ändå skulle komma förbi och ge dem mat.

5. Gå och lägga mig.

För övrig tycker jag att Niklas Rådströms artikel i DN idag var skitbra. Piss off, alla nyliberaler.

Höst 2009

2008-11-15T09:09:00.000-08:00

Sitter i Svärdsjö och småhuttrar. Det är ju så med de här villorna på landet - antingen iskallt eller kokhett (när man eldat ett tag i öppna spisen). Men jag får oändligt mycket hjälp med Rufus, plus god mat, plus att jag inte behöver tänka på saker som behöver åtgärdas i lägenheten, och det är kanske de bästa förutsättningarna för effektivt romanarbete. Jag har nämligen fått en deadline nu. Romanen ska förhoppningsvis komma ut redan till hösten (vilket är helt jävla fantastiskt, jag menar, våra listor för 2009 är så gott som färdigspikade, och jag gissar att det ser ut ungefär likadant på andra förlag). MEN då måste jag åtgärda vissa saker (däribland skriva till ett kapitel) och lämna omarbetat manus i början av året. Fast det är så jävla kul att jobba med den här boken. Jag tycker själv att det är det bästa jag någonsin skrivit (det tyckte jag iofs redan på den tiden då ingen annan tyckte att det höll … vilket jag själv också insåg efter att en viss tid förflutit).

De värsta momenten när man ger ut en bok:
1. När makuleringsbrevet kommer och man får frågan om man vill ha en del av restupplagan … som visar sig vara sådär ettusen tvåhundra ex av en tryckning på tvåtusen. Snacka om bokens död …
2. Att sitta och vänta på de första recensionerna och veta att ALLA runtomkring en kommer att läsa dem och tycka synd om en om de är usla.
3. Att få höra att någon gammal bekant från förr sitter i en annan del av landet och är skitsur för att han eller hon tror att någon av karaktärerna baseras på honom/henne. (Ja, det händer att jag använder folk jag känner som nåt slags utgångspunkt för en karaktär, men det är av någon anledning bara folk som överhuvudtaget knappt finns i mitt medvetande som läser in sig själva och blir sura.)
4. Stunden då man inser att boken inte kommer att bli pocket.
5. Att komma igång med nästa projekt.

Och inte blir det någon villa i vårt drömområde i Sätra. Det räckte med ett telefonsamtal till banken för att inse att det inte finns på kartan att vi ska kunna köpa villa just nu. Pantbrev, bla bla, avgift till staten, bla bla och sedan var nästan hela kontantinsatsen redan slut. Då spelar det ingen roll att villan nog inte kommer att gå för mer än 2,5 mille. Suck … vad är väl en villa i Sätra.

Mest om att skriva

2008-11-12T13:46:00.000-08:00

Och så satt jag där på pendeltåget på väg från Biskops-Arnö där vi varit och pratat barn- och ungdomslitteratur, det var redan mörkt, det regnade och det hade varit en sån märklig känsla att vara där. Som om det var ett helt liv sen jag gick där själv (fast egentligen är det nio år sen). Och samtidigt rasade allt över mig igen. Hur det var. Tidig höst och sen vår finns det få ställen som är så vackra som Biskops-Arnö. Men i mitten av november är det fan inte alltid kul att bo där. Landet på gråslaskhösten är ingen angenäm upplevelse. Det är då man önskar att det åtminstone fanns lite neon som kunde spegla sig i vattenpölarna. Eller en värld därutanför som kändes verklig.
Vi hade stått där och dundrat på om genrer och avtal och saker som inte platsar i ett bra manus och andra krassa grejer, medan vissa av eleverna helt tydligt befann sig på en helt annan nivå. Och jag minns den ju själv. Den där tiden när man störtade rakt in i skrivandet på gott och ont, experimenterade, testade nya grejer och allt som ens var vagt generaliserande var ett stort hot mot både skapandet och ens egen identitet. Jag vet, det låter pretto, men när man satt isolerad på ön och hade som enda uppgift att skriva (vi behövde inte ens laga mat själva), läsa och prata skrivande och läsande med andra skrivande och läsande människor så var det en jävligt påtaglig känsla – stundtals helt fantastisk, stundtals bara kvävande.
Och alla rörde vi oss längre och längre ifrån någon typisk roman eller någon sammanhängande diktsamling eller novellsamling eller NÅNTING som ett förlag skulle kunna paketera som en bok.
Men jag tror att det var alldeles nödvändigt.
Vi var sjutton i klassen (om jag inte räknat fel). Nio av oss har gett ut böcker på etablerade förlag (och jag är säker på att antalet kommer att växa). En har varit Augustnominerad. En har vunnit katapultpriset.
Sen får folk säga vad de vill om s.k. skrivarskoleprosa. Jag vet att våra böcker skiljer sig väldigt mycket från varandra.
I alla fall. Där satt jag på pendeln (som av någon anledning alltid känns deprimerande, vart man än ska eller har varit) och tänkte på hur jag stått och tjatat om vikten av att kunna skriva om sina texter – en i sig ganska tråkig tanke när man är mitt uppe i något projekt, eller kanske bara håller på att söka sig fram till ett. Och då, då ringde mobilen. Det var min fantastiska förläggare som hojtade: ”Äntligen får jag tag på dig, jag har stalkat dig hela dagen!” Och så sa hon det, den magiska meningen: Vi vill ge ut din bok.
Efter fem års slit. Och fan vad det var värt det!

De bästa momenten när man ger ut en bok – utan inbördes rangordning
(och nu undantar jag själva skrivandet av den, för det skulle kräva en egen lista):

1. När man äntligen får den magiska meningen. Om att den blir utgiven alltså.
2. När första exet från tryckeriet dimper ner i brevlådan. Då är man (eller, i alla fall jag) lika fjantig som en nybliven mor. Bara sitter där, salig, och bläddrar och tittar och ryser lite över att nu, nu kan snart vem som helst läsa det här och jag har ingen kontroll över det längre.
3. När första recensionen kommer – det vill säga OM den är positiv och OM recensenten har fattat vad det egentligen är man vill.
4. När man får se de första omslagsskisserna.
5. Jag är så kluven – vill skriva: När folk har läst den och säger vad de tycker – för det ÄR ju fantastiskt och egentligen först då boken faktiskt börjar leva. Men samtidigt är just det momentet det allra, allra läskigaste.

Halalballe

2008-11-10T13:53:00.000-08:00

Nu blir det en sån där smått outhärdlig föräldrablogg, så alla som är allergiska mot sådana kan sluta läsa omedelbart
Rufus ÄR så rolig nu. Jag önskar att jag hade fått en ögonblicksbild av den här tiden när han var nyfödd, ständigt hade kolik och mest skrek och åt (sov, däremot, gjorde han INTE) och jag gråtande av trötthet släpade runt med barnvagnen i snögloppet i min betongförort och kände det som att livet var slut nu. För det tar liksom inte när andra föräldrar intygar att det blir bättre.
Men nu, när han står och dansar i sängen under små lyckotjut, eller sitter i vagnen och spekulerar om saker som hänt på dagis eller kräver att inte bara bli kramad utan att få en puss också, då är han faktiskt bara toppen.
Och begåvad är han också. Förstås. Han har inte ens fyllt två men slänger sig med uttryck som aubergine, biltransportvagn, koriander och småbarnsavdelningen. Eftersom vi indoktrinerat honom med Lennart Hellsing från födseln har han även börjat uppfinna egna uttryck som låter sköna, så som:

1. Halalballe
Jag vet. Jag borde inte uppmuntra det. Jag borde inte skratta hysteriskt och hojta till Peter. Jag menar, vad ska de på dagis säga? Eller för den delen, tänk om han sitter och vrålar halalballe när vi går över torget här i Skärholmen?

2. Kukombär
Sådan mor, sådan son. Jag jobbar hårt på att även han ska få Tourettes, och det börjar ge resultat.

3. Päronbrum
Har ingen aning om vad det betyder, men vi har äcklifierat ordet totalt genom att fråga honom om han har päronbrum i blöjan när han har bajsat.

4. Nogga
Kommer sig av det där Nogg-nogg/nock-nock vrålet som Pingu kör med. Jag brukar vråla ”Nogg-nogg!” och kittla honom på magen, men nu har han gjort ett verb av ordet genom att skrattande hojta ”Inte nogga!” ibland när jag försöker.

Vi i villa

2008-11-08T13:04:00.000-08:00

Vi gick (eller, gick och gick, snarare småsprang eftersom vi var ute i sista minuten) och kollade på det här huset idag:

Yes. En fristående villa. I det där övergulliga kvarteret i Sätra som man ser i jingeln till den gamla såpan Tre kronor. Acceptpris 2,5 mille, och jag drabbades av så mycket habegär att jag t.o.m. skrev på intresselistan. Nära till både skogen och stranden och Rufus dagis. På väg hem konstaterade vi att vi nu har blivit våra föräldrar. Bara det att det är en viss skillnad rent ekonomiskt att skaffa sig villa i Kalmar eller Svärdsjö mot i Stockholm och att vi ju därför egentligen inte har råd att leva som våra föräldrar. Men ändå. En villa. Med äppelträd och gillestuga och ENORMA förvaringsutrymmen.

Såhär ser illusionen ut:

1. Middagar
I vårt stora hus bjuder vi in till lyckade glada middagar med många människor (var nu de skulle komma ifrån, och varför folk helt plötsligt skulle orka ta sig till Skäris), maten är lyckad, stearinljusen tända och snön ligger vit ute i trädgården. Alt: om det är sommar: kulörta lyktor i äppelträdet och alla sitter ute.

2. Trädgården
Mina fingrar blir bara grönare och grönare och jag gör underverk med den rätt trista pensionärsträdgården. Anlägger en damm, planterar fruktträd som genast bär mängder av frukt, gör trädgårdsland med morötter och potatis och har fantastiska häckar som skyddar från insyn. På sommaren kan Rufus och nån polare tälta i trädgården och ligga och läsa serietidningar med ficklampan tänd.
(eh, och hur skulle vi billösa krakar få hem dessa träd och grejer? På en stulen kundvagn?)

3. Ordnung
På alla fantastiska förvaringsutrymmen skulle vi smälla upp smarta förvaringssystem och ordna allt vårt jäkla junk så att vi äntligen kunde bo någonstans där det inte är helt översållat av prylar överallt.

4. Reclaim the arbetsrum
Jag och Peter skulle ha ett varsitt arbetsrum, och på mitt rum skulle jag ha det precis så rent och städat och oplottrigt som jag drömt om. Där kunde jag sitta och se ut över skogen och vattentornet med alla saker prydligt på plats. Detta skulle givetvis i sin tur leda till att jag började skriva bästsäljande mästerverk.

5: Kyl och frys
Vi skulle äntligen ha plats för en stor frysbox, vilket i sin tur skulle leda till att jag började baka en massa och göra storkok och köra noggrant organiserade veckohandlingar.

Och såhär ser troligtvis verkligheten ut:

1. Varmvattenberedaren och andra tekniska saker
Något livsviktigt pajar och ingen av oss har en aning om hur prylen funkar eller hur man kan laga den. Inte heller vet vi vart man ringer för att få den fixad eller hur mycket det kostar att skaffa en ny. När vi väl MÅSTE ta tag i saken visar det sig vara så dyrt att alla sparpengar tar slut eller att vi måste ta ett lån. Eventuellt får vi vara med i Skuldfällan.

2. Inredning
Vi orkar inte ta tag i det där med målning och tapetsering, inte heller har vi råd att anlita en hantverkare som kan göra det. Istället går vi runt och lider i tysthet åt nålfiltsmattor och träpaneler och att hela vårt hus fortfarande ser ut att tillhöra en pensionär.

3. Trädgården
Gräsmattan hinner bli så vildvuxen att man måste försöka slå den med lie innan vi har lyckats skaffa en gräsklippare.

4. Handyman
Taket måste läggas om, eller grunden måste dräneras, och vi har ingen aning om hur man gör. Vi söker info på Internet, konstaterar att det är skitdyrt att anlita fackman och väntar så länge med att försöka göra det själv att det får katastrofala följder.

5. Ränta och amorteringar
Pga av amorteringar och ränta är vi fattigare än någonsin. Därför har vi varken råd att göra det fint eller ha de där fantastiska middagarna. Faktum är att vi inte har råd med någonting. Vi lever på rotsaker och köper alla våra kläder på Myrorna, jag får helt lägga av med skrivandet eftersom jag måste jobba extra för att ha råd att bo.

Pistagepinnar och annan barndom

2008-11-06T13:31:00.000-08:00

På torsdagsfikat började jag och Karin prata om våra jävla havererade körkort. Om att man borde ha tagit det när man var arton och bodde hemma och ändå inte hade nåt att göra. ”Istället satt man där med sin påtår”, sa hon och suckade. Och det där ordet, påtår, jävlar vad många minnesbilder som virvlar upp bara jag hör det. Det är verkligen ett barndomsord, för aldrig att jag dricker någon påtår här i Stockholm, inte ens när jag kolkar i mig sju koppar kaffe på en dag dricker jag påtår.

Andra ord och begrepp som omedelbart försätter mig i barndom:

1. PistagepinnarKnallgrön marsipan med nån sorts spritsmak och ”boingandet” när något matchresultat dök upp i ena hörnet av tv-rutan under tipslördag.

2. Efter tre
Ulf Elvings mjuka stämma och perkulatorbryggarens suckar. Skymningen över snön därutanför som glittrade i blått, mörkret över bergen, gatlyktorna, ödsligheten.

3. Sidensvansar
Flockvis ute i rönnbärsträdet, jag har aldrig sett en sidensvans nån annanstans än i mina föräldrars trädgård, på vintern, såg dem aldrig komma heller, plötsligt var de bara där.

4. Varuhuset
Mest signaturmelodin, och folk som åkte i rulltrappor. Stockholmslängtan fastän jag knappt varit där, och hur mysigt det verkade vara att bo i en lägenhet i en stad. Sitta nyduschad efter att ha varit ute och ridit i skogen, och dricka te och käka ostmackor.

5. Lövskuret fläskkött och ris
Lördagsmat. Och jag hade lånat hem säkert femton böcker från biblioteket och så fort vi inte var hos hästarna låg jag hemma på min säng och läste (bäst var alltid de om ungdomar som började knarka), hade köpt godis i Bodviks handel (Nickel, Ako-kola, Gräddfras) som jag delat upp i tre exakt lika stora högar, en för förmiddagen, en för eftermiddagen, en för kvällen.

6. Skidträning
Pappa höll i den, så det var självklart att vi skulle vara med, jag och min syster. Springa runt elljusspåret, och lampljuset liksom flämtade och på ett ställe var ljuset nästan grönt. Försöka att inte titta för mycket på Skommartjärn, den såg så läskig ut på kvällen. Plocka äpplen, slemmet i halsen, skittråkigt att stretcha.

Skärholmen city

2008-11-04T14:29:00.001-08:00

Minst en gång varje kväll blir min tvååriga son stående på soffan och tittar drömmande ner mot stadsteaterns röda neonljus som blöder fram mellan träden. Så säger han: "Skärholmen city. Jag bor i Skärholmen city." Yes son, you do, and be proud of it! (Fast kanske borde jag rätta honom och säga: "Nej min son, du bor i Skhlm - The capital of shopping!")

Ypperlig läsning

2008-11-03T11:27:00.000-08:00

Skit också. Har fått inbjudan till W&W-fest som jag inte kommer att kunna gå på eftersom jag är på facklig grundkurs på Djurönäset med övernattning då. När jag ÄNTLIGEN ska få lite glamour i mitt liv (eller åtminstone eventuellt få en skymt av en livs levande Bruno K. Öijer, min idol) – då krockar det med det enda jag har inplanerat under hela november. Å andra sidan får jag hotellövernattning (hurra!) och bästa tänkbara sällskap (Ylva och Cia på mitt jobb). Suck. Vad är väl en fest på Sveavägen?

En sak som jag gjort under bloggtorkan är att läsa en massa ypperliga böcker. Bl.a. de här:

1: Aldrig God natt av Coco Moodysson
Jag ÄLSKAR Coco Moodysson. Och det här seriealbumet är en av de bästa uppväxtskildringarna jag läst – alla kategorier. Episoden när hon och hennes kompisar börjar hänga med två små punkkillar från förorten som de hittar via ett reportage i Kamratposten är absolutely heartbreaking.

2: Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie
Okej, det här är eg. ingen bok jag bara läst utan en jag jobbat med. Men det är inte varje dag man får sitta och snyfta över sin jobbläsning (fast jag gör det förstås då och då, när jag känner mig blödig och nåt djur dör eller så). Skitfin uppväxtskildring av en nordamerikansk indian, om en nordamerikansk indiankille som sticker från reservatet och börjar på helvit medelklasskola där han blir det ”exotiska” inslaget.

3: Killing yourself to live av Chuck Klosterman
Jag vill bli bästis med Chuck Klosterman. Jag vill åka med honom tvärs över USA och besöka platser där rockstjärnor dött. Jag tror vi skulle ha hur kul som helst. Och det är det som också gör mig aningen … melankolisk. Grejen med Chuck Klosterman-killar är att nån som jag kan stå och dra mina bäste lyteskomikskämt tills jag blir blå i ansiktet och Chuck Klostermankillen kommer inte ens att märka min existens, han har för fullt upp med att spana olyckligt suktande efter tjejer med en viss sorts utseende (som inte på minsta sätt överensstämmer med mitt) eller sitta och skrocka åt lyteskomik med andra snubbar.
(Den andra saken som gör mig melankolisk är att den här företeelsen nästan får mig att förvandlas till en av de där gnällgubbarna som skriver skittråkiga insändare om att ”kvinnor vill minsann inte ha snälla och omtänksamma män, de vill bara ha svin.”

4. Vi i villa av Hans Koppel
Vem ÄR han, mannen med den geniala pseudonymen? Jag sitter på tunnelbanan och läser och småfnissar sadistiskt. Och jag som trodde att jag hatade medelklasskildringar.

5: Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
Har jag iofs inte läst ut än, men shit vilken bok. De finfina metaforerna regnar över sidorna och det är lite uppdaterad En förlorad värld över den. Fast jag tycker extremt illa om pappan i boken som är nåt slags misantropiskt geni (mao en karaktär jag borde gilla.)

Ännu en ocd-syssla

2008-11-02T13:30:00.000-08:00

Amen vad fan. Nu har jag passionerat kastat mig över en ny ocd-syssla som jag lägger all min lediga tid på. Nämligen att kopiera och klistra in ALLA gamla blogginlägg hit till nya bloggen. Plus att uppdatera somliga med bilder. Som ni ser har jag betat mig ner till december 2007. Det kommer att ta en evighet. Och det mest bisarra är att jag på ett sätt älskar den här sortens sysslor. ”Det är som att hitta en nål i en höstack” biter inte riktigt på mig, eftersom jag med nöje skulle lägga mig ner på golvet och metodiskt och med en dåres envishet flytta höstrå för höstrå tills nålen dök upp.

Andra ocd-sysslor jag hängett mig åt:

1: Skrivit B-uppsats i barn- och ungdomslitteratur om bilden av föräldrar i ALLA Astrid Lindgrens böcker (och de är fler än vad man först tror …)

2: Sorterat våra cd-skivor i bokstavsordning.

3: Importerat alla tillgängliga open type-typsnitt på jobbet till min (jobb)dator, samt printat ut exempel på dem och slutligen sorterat allt prydligt i en pärm (första dagarna efter semestern fanns det typ ingenting att göra …)

4: Organiserat vårt linneskåp exemplariskt med var sak på sin bestämda plats (okej, det här gjorde jag när jag vaggade runt och var höggravid och sjukskriven). Dessvärre är vi fler än en i det här hushållet, så ordningen har förfallit en hel del. MEN jag håller stenhårt på att fortfarande rulla ihop alla badlakan, lakan och örngott. Och det skär lite i hjärtat varje gång jag ser den havererade ordningen.

Och så drömmer jag om att en dag få sortera alla våra böcker i bokstavsordning. Men eftersom Peter är bibliotekarie misstänker jag att vi kommer att tjafsa en del om hur vi egentligen ska ordna dem (vi har åtta fulla bokhyllor med böcker, samt en hel del undanstuvade i källarförrådet). Så det får vara så länge – och aldrig hittar man den bok man letar efter.

Look-a-likes

2008-10-31T13:41:00.000-07:00

Oj, oj, oj, nu har vi både en Dr Bombay look-a-like och en Snoop Dog look-a-like (fast med en festlig, lockig page!) som stryker runt här bland höghusen. Vad blir det härnäst? Vanilla Ice?

Tio svenska kändisar jag inte vill läsa ett ord till om:

1. Pernilla Wahlgren
Eller egentligen hela klanen Wahlgren. Kan de inte bara emigrera?
2. Blondinbella
Varför vet jag ens vem hon är? Vad har hon för rätt att uppta minne i min hjärna? Grejen med bloggar är ju att folk ska få söka sig dit frivilligt, så varför är hon med i varenda tidning man ser helt plötsligt?
3. Brolle Jr
Har det någonsin stått nåt intressant om honom någonstans? Nej.
4. Malin Berghagen
Inklusive stylade barn - på framsidan av varenda hopplös mammatidning som finns.
5 +6: Måns Zelmerlöv & Marie Sernholt
Är det bara jag som tror att de i själva verket är kloner eller androider?
7-8: Systrana Graaf
Se punkt 4.
9: Filippa Reinfeldt
Se punkt 6. Extra läskigt eftersom hon dessutom har makt.

Och fem det står alldeles för lite om (alla mina positiva kändislistor innehåller av någon anledning ungefär samma personer):
1. Leila K
DEN självbiografin skulle jag vilja läsa. Till skillnad från de flesta andra av svenska kändisar. Åh vad jag önskar att hon kunde göra storstilad comeback och slå världen med häpnad.
2. Thorsten Flinck
Mannen som är den största moderna myten vi har - trots att han fortfarande är i livet.
3. Leif GW Persson
Jag blir på gott humör bara jag tänker på honom.
4. Stig Larsson
De senaste åren har det stått på tok för mycket om Stieg och alldeles för lite om Stig. Alla som kan orsaka folkstorm förtjänar att vara med på min positiva kändislista.
5. Ken Ring
Varför är HAN aldrig med på några vimmelbilder?

Under tiden någon annanstans – vad jag gjorde under katastrofen

2008-10-29T14:39:00.000-07:00

Jag ska inte säga att det här är min egen tanke för jag har läst den både här och där, men det finns vissa tragiska händelser – t.ex när Palme blev skjuten eller 11 september eller när Kurt Cobain sköt sig själv – som nästan alla har ett starkt minne förknippat med. Ofta ska folk ha varit med om storslagna/livsomvälvande saker just när dessa saker hände. Men det ÄR något med katastrofer eller vissa människors död som verkligen får minnet att fästa. Tyvärr kan jag inte skryta om att jag gjorde särskilt spännande grejer, men jag MINNS exakt när, var och hur jag fick reda på det:

1. Discoteksbranden i Göteborg
Jag hade sovit över i ett kollektiv i Malmö och just upptäckt att jag supit bort min plånbok kvällen innan. Teven stod på och jag krälade runt under soffor och bakom gardiner för att leta när någon plötsligt uppmärksammade vad det egentligen var de pratade om på alla dessa extrainsatta nyhetsinslag och alla som var vakna satte sig tysta på golvet framför teven.

2: 11 september
Jag satt och gapade hos tandläkaren, som hade radion på. Var fullt koncentrerad på borttagandet av tandsten när tandläkaren (som nästan aldrig säger nånting, vilket är ett av skälen till att jag gillar honom) bara la ifrån sig grejerna och utbrast: ”Herregud, vad är det som händer i världen.” Samtidigt fick jag sms från G som skrev att världen håller på att gå under (oh yes, he can be such a drama queen).

3: Mattias Flincks dödsskjutning i Falun
Minns inte vad jag gjorde när jag fick reda på det, däremot klart och tydligt vad jag gjorde medan det hände. Jag bodde nere i Skåne, men var i Svärdsjö (utanför Falun) hos mina föräldrar. Hela den natten satt jag och spelade ett skittråkigt spel (nåt slags Shuffleboard) på min systers uråldriga Mac, jag satt helt apatiskt och spelade mot olika monster medan det ljusnade på himlen ovanför åkern utanför. Nästa dag ringde folk från Skåne för att kolla så att jag levde.

4: Kurt Cobains död
Jag gick på folkhögskola i urtrista Svalöv och hade en rätt deppig period. Har för mig att några av mina bästa kompisar därnere hade åkt till Lund för att gå på Smålands, att jag inte följt med och att jag därför kände mig extra tråkig. Jag gick till den pyttelilla affären nära skolan för att köpa godis och på löpsedlarna stod det att Kurt Cobain tagit livet av sig.

5. Tsunamin
Jag bodde på hotell i Seattle med G, Charlie och Jake. Jake tog som vanligt hundra år på sig att bli klar, så vi andra gick ner i lobbyn och satte oss och slöglodde på teve. Det var nyheter och det handlade bara om Tsunamin. Först fattade vi inte varför de bara intervjuade svenskar på plats, sedan sa reportern något om att det här var ett stort trauma för Sverige, att en stor del av de omkomna var svenskar. Jag och G bara kollade på varandra och sa: ”Känner du nån som är i Thailand nu?” Och vi insåg att vi hade absolut ingen koll var folk vi kände befann sig.

Bästa tobaksaffären

2008-10-27T14:52:00.000-07:00

Beställde tre böcker idag – Curtis Sittenfields nya (längtar!), Matildas katter av Jan Lööf och Stephen Kings Att skriva (den sista har jag redan, men jag beställde ett ex till en mycket ung författare som man kan säga att jag handleder, jag tycker att den är skitbra i sin genre). När jag skulle skicka beställningen upptäckte jag till min förtjusning att man kunde hämta ut paketet på Ritas tobak och spel i Sätra. I love den affären. Någon som minns (den i och för sig skittråkiga) teveserien Goda grannar? Så är den affären! Den ligger dessutom perfekt till vid tunnelbanan.

Sju sköna saker med Ritas spel och tobak

1. Rita själv (antar jag)
En förtjusande kvinna i 40-års åldern som verkar vara lika vänlig mot precis ALLA som handlar där. Det står alltid nån tomte nånstans i affären och pratar med henne när man kommer in.

2. De har svingott kaffe att köpa med sig för en tia.

3. Kidsen som hänger där på väg till skolan. Har bland annat hört följande dialog vid godishyllorna mellan tre typ fjortonåriga killar:
Kille 1: (melodramatiskt) Jag vill ha godis!
Kille 2: Men köp godis då.
Kille 1: Det kan jag ju inte, det är ju Ramadan.
Kille 3: Amen man behöver faktiskt inte fasta om man är under femton.
Kille 1: Nä, nä, men … Åh vad jag är sugen på godis! (det sista vrålas fram, lidelsefullt.)
Kille 3: Vad fan håller du på och fastar för när du inte måste?

4. De har Dr Pepper (den godaste och kanske mest missförstådda läsken)

5. Alla söta små kitschsaker framme vid kassan (som alltså inte är till salu utan bara står där som prydnad) – små Hello Kitty-figurer, guldhästar, ett litet glasträd (har jag för mig, men nu kanske jag bara spinner loss här).

6. Billigt snus. 26 spänn för en dosa Catch Dry (ja, ja, suck, nu avslöjar jag att jag snusar en av de töntigaste sorterna av dem alla)

7. De öppnar redan halv sju på morgonen.

Synd bara att hela byggnaden där tunnelbanan ligger ALLTID stinker sopor. Man får göra det bästa av det och låtsas att man är i NY.

Dokusåpabrudar och Bob Hansson

2008-10-25T13:51:00.000-07:00

Var på Kvarnen igår för första gången på en evighet, och herregud, vad har hänt? Jag minns när jag var strax över 20 och jag och min kompis Karin hängde där vareviga kväll en sommar i hopp om att bli stammisar (det blev vi inte). Nu skulle det vara som att ha hamnat i hallen till helvetet att tvingas tillbringa vareviga kväll där.
Vi hamnade bredvid två tjejer som såg ut som deltagare i Paradise Hotel och givetvis blev den ändan av bordet så trångt av fulla, brölande snubbar att det knappt gick att andas för allt testosteron. Alla ville prata med dokusåpatjejerna, men när de väl fick igång ett samtal med dem stod någon i gänget och gjorde bla-bla-bla-gester med handen som för att visa alla vilket nödvändigt ont det var att tvingas prata med de här brudarna, som de allesammans råstötte på. Själva så de oerhört intelligenta saker, så som: ”Vadå, menar du att du är över 18? Men du ser ut precis som 18!” Då lackade Anna O ur (and I love her for that!) och gick fram till testosteronsnubbarna och läxade upp dem för den där gesten, sa att det var jävligt otrevligt och oförskämt. Tyvärr ledde det här bara till att snubbarna började hänga över valda delar av oss istället, (då hade iofs brudarna gått, annars hade de nog inte orkat bry sig) allt för att visa vilka ”trevliga” killar de var innerst inne.
Jag fick nypa mig i armen för att fatta att vi var på Kvarnen, i Stockholm, och inte på ett disco i Falun eller … tja, Säter. Det var ju precis sånt här jag trodde att jag hade flyttat ifrån.
Sedan hamnade vi på Mosebacke där något slags klezmer Tom Waits-band med en sångare som såg ut som han i the Poodles spelade, och där var hela klientelet Bob Hansson istället. Jag vet ärligt talat inte vart jag känner mig mest alienerad – på småstadsdiscot med blonderade dokusåpabrudar eller på en klezmerkonsert där alla är Bob Hansson i olika åldrar och av olika kön. Vi borde nog ha hållit oss till ursprungsplanen och gått på Carmen istället. Vi var hur som helst alldeles för fulla, alldeles för trötta och alldeles för gamla för att stanna särskilt länge.

Fem anledningar till varför jag nästan aldrig orkar gå ut längre (och då undantar jag självklara anledningar som att jag har småbarn och ständigt har fått för lite sömn):

1: Folk spyr på tunnelbanan. Särskilt om det är lönehelg. Och det kostar så jävla mycket att åka taxi från stan och ut till Skärholmen. Dessutom hamnar jag allt för ofta med taxichaufförer som vill diskutera märkliga ämnen, så som att det är mammans fel om hennes spädbarn har kolik och inte kan sova.

2: Jag orkar inte stå hela kvällen. Och så vill jag höra vad folk säger. Ja. Jag är en pensionär. And I’m proud of it.

3: Jag varken orkar eller hinner vara bakfull en hel dag. Att lojt ligga hemma och käka pizza och kolla på dvd när man är bakfull är nästan en njutning. Att stressflammig och varm gå och handla med en arg tvååring när man är bakfull är tortyr.

4: Jag har ingen som helst koll på ställena längre (eh, som om jag någonsin har haft det …)

5: Jag har aldrig någonting att ta på mig. Min garderob består av tre sorters plagg: hemmakläder (oftast innefattande outplånliga fläckar, katthår och kraftigt häng vid bakhöjd och knähöjd), skittråkiga kontorskläder samt FÖR festliga klänningar (använda en gång, vid typ ett bröllop el. dyl.).

Du vet att din familj kommer ur skiktet "lägre tjänstemän" när ...

2008-10-22T21:02:00.000-07:00

Sådär ja, då var manuset ivägskickat, så nu kan jag börja blogga som en normal människa igen.
Sitter och tänker på det här med den stora klicken av lägre tjänstemannafamiljer – som nästan ALDRIG skildras vare sig på film eller i böcker, förutom som karikatyrer då. Jag antar att just det klasskiktet anses som alldeles för grått. Överklassen har sin dekadens och sina skandaler, medelklassen har sina Norénska neuroser, arbetarklassen har sin mustighet och sina ”original”. I fiktionen alltså. Vad har skiktet av lägre tjänstemännafamiljer? Gråsossar? Kanske är det för att det där gränslandet mellan medelklass och arbetarklass är alldeles för diffust. Kanske är vi helt enkelt alldeles för tråkiga, för vaga.Nånstans fattar jag att det var EN av många anledningar till att jag tyckte så jävla mycket om Inger Edelfeldts ungdomsböcker när jag var yngre – för en gångs skull kände jag igen mig i den fullständigt vardagliga familjesituationen. För jävlar vad det kryllar av skönt bohemiska konstnärstyper som ränner runt barfota och spelar udda instrument och levererar livsvisdomar på hög i barn- och ungdomslitteraturen (i alla fall gjorde det det när jag var liten).
Du vet att du är född i en lägre tjänstemannafamilj om …
1. … du inte fattar vad folk snackar om när de säger att de upptäckte den och den musiken genom att gå igenom sina föräldrars skivsamling. När du kollade igenom vad dina päron hade på sina vinyler hittade du mest dansband och underliga muzakorgelinspelningar av gamla hits.
2. … du flera gånger fått svara på frågan: ”Men vad blir man av det då?” när du berättat att du ska plugga nån kurs på universitet.
3. … och sedan överkompenserade som fan när du väl började plugga, hade vg på varenda tenta och hade kursens överambitiösaste källförteckning på alla uppsatser.
4. … du (om du är tjej i alla fall) på högstadiet varken tillhörde tjejerna som alla killar ville ha sex med men som fick usla betyg, eller tjejerna som alltid hade äldre killar och toppbetyg utan snarare var nörden med mellanbetyg (som i hemlighet blev smickrad om en full moppekille kom fram på det lokala diskoteketoch frågade om du ville knulla ).
5. Identifierar dig själv starkt med minst en av följande: A: Huvudpersonen i Prep B: Tim i The Office C: Kim i Julianne och jag
6. Har föräldrar som följer minst en av följande tv-serier: A: På spåret B: Let’s Dance C: Doobidoo (eller kanske följer du rent av själv – om du inte är i full färd med att kompensera även här och hänger på Dramaten och Operan var och varannan kväll)

The last golden frog

2008-08-29T19:20:00.000-07:00

Märklig dag igår. Var och klippte mig och ser nu snarare ut som Dede Ramone än som Joey. Frisören sa: ”Jag gör såhär med luggen så blir det liksom lite rockigare.” Fast jag trodde ju förstås att hon menade någon kvinnlig rocker. Det är nog mitt öde att under hela livet gå igenom olika faser där jag i tur och ordning ser ut som alla i Ramones.
På kvällen gick vi på ett slags inför-vernissage för Helena Blomqvists The last golden frog. Alltså, de som faktiskt var inbjudna till den här kvällen var folk som kom dit för att möjligen köpa konst, men jag, G, Pernilla, Anneli och några andra av Helenas polare fick slinka med på ett hörn (och ja, man kunde räkna ut med rövhålet vilka som var hennes polare och vilka som var där för att köpa). Det började festligt redan när jag, G och Pernilla skulle välja blommor till buketten. G var noga med att poängtera att Helena gillade det stilrena, ”less is more.” Men jag och Pernilla blev som två glada transvestiter i en glitteraffär och började entusiastiskt peka ut tistlar, opiumvallmokapslar, tistlar, rosor, gräs, blad (och tyckte att vi var våldsamt roliga när vi skämtade om att vi skulle slänga i en gullig nalle i buketten och fick G att nästan svimma framme vid kassan). När vi frågade G vad han tyckte himlade han med ögonen och sa att vi fick bestämma nu, den här buketten var redan out of control. Så fort man klev in på galleriet kunde man riktigt känna doften av pengar. Såna där människor som det händer att jag läser om men egentligen inte tror existerar (JAG träffar då dem aldrig). Killar med back-slick och scarf. Damer med quiltade jackor och Saint-Tropez-bränna och såna där uppfluffade page-frisyrer. Herrar i kostym och den där speciella röda nyansen i ansiktet som bara riktigt rika människor har. Jag gömde min sunkiga ryggsäck bakom en designad stol och så satt vi där och drack oss fulla på gratisvinet och tog om av den goda gratismaten. Och tittade på utställningen förstås. Som var sååå himla fin! Jag vill ha varenda bild. Och mest av allt djuren som står och kollar på atombombsmolnet. Först blev jag löjligt upprörd över att det är De Där människorna som får ha hennes bilder på sina väggar. Fast. Fan vet. Det kanske är de som verkligen behöver dem.
Sen fick vi hänga med galleristen på Linn Fernström-vernissaget och DÄR var det ännu mer pengadoft, samt kändisspotting av Paggan och paret Billgren och säkert en massa andra konstkändisar som jag inte har pejl på. Behöver jag ens säga att Dede Ramone inte smälte in så fint? Jag och Pernilla vinglade runt och letade efter toaletten, på vägen hittade vi ett jättestort fat med kanske världens godaste choklad. Och jag är så glad att jag är vuxen nu. Att jag kan gå runt och vara helt fel och trashig och ha billiga kläder från H&M och bara ha roligt och skrocka åt alltihopa, och sen ta tunnelbanan hela vägen hem till Skärholmen och verkligen, verkligen känna att fan vad jag gillar min egen fulförort, det som finns kvar av den i alla fall, det som inte har hunnit bli The fucking capital of shopping.

Hej mögelbröd!

2008-08-06T18:19:00.000-07:00

Tillbaka i Skäris efter semester till Kalmar och Öland. Hemma är allt kaos. Jag har fått 55 kg böcker som jag måste forsla hem på något vis, golven har fått en extra matta av katthår (förutom köksgolvet där mattan av uppblötta och sedan intorkade smörgåsrån dominerar), tvättberget har växt sig oändligt och Rufus jobbar på att göra det ännu större genom att raskt spy ner en filt och ett lakan, det finns inte en enda ren nappflaska när Rufen börjar gallskrika efter välling, i skafferiet har vi odlat mögel på brödet och i kylen står två liter sur mjölk. Välkommen hem, liksom.

Men semestern i sig var strålande. Vi fick en soldag på Öland när kidsen fick bada både ute på gräsmattan och i havet (Rufen tyckte det var så toppen att han började gallskrika varje gång vi skulle ta upp honom ur det det iskalla Kalmar sund). Vi åt mängder av smågodis men var alldeles för trötta för att dricka de mängder av vin som Anna handlat hem.

Semesterns ...
... läskigaste: Gustaf och Anna hade lagt Walter för natten i den gillestuga där de camperade. De hade en sån där babylyssnare som då och då sprakade till, och så hörde man Walter jollra eller mumla något. Plötsligt sprakar det till och vi hör värsta demonvrålet. Två gånger! Gustaf kastar sig ut till stugan och Anna säger, något tveksamt, ”Han leker nog bara hund eller nåt.”
... läsning: När man vässar vargars tänder av Carina Rydberg. Först sträckläste Frida den och nu har jag fått ta över den. Och sträckläser. Psykosframkallande läsning som raskt försätter en i ett konstigt tillstånd.
... byxor: Franks dr Alban/kroppsbyggarbrallor i en miljard färger och mönster.
... konstigaste sammanträffande: Peter satt och läste en bok av Ulf Eriksson (bara det, hur ofta ser man någon läsa en bok av Ulf Eriksson? Ungefär lika ofta som man ser någon läsa en bok av mig) och klagade på att den var tråkig. En stund senare upptäckte jag att Ulf Eriksson satt snett framför oss på andra sidan gången.

Rufen var en ängel nästan hela tiden, han tycker det är så toppen att flänga runt och hänga med fler människor än oss (på tunnelbanan hem stirrade han dyrkande ut en jamaican som sa ”In Jamaica, if he done that, I show I’m a man and kill him” – dock inte om Rufen).

Men SJ gjorde det inte direkt lättare för oss. Peters teori är att nu när människor blivit miljömedvetna fattar SJ att de kan bete sig hur slappt och jävligt som helst – folk kommer ändå att åka tåg.

Jävla kuk-SJ (samt lokaltåget mellan Kalmar och Alvesta):

1. Eftersom tre toaletter är avstängda (en stänger visst av sig själv efter att en tjock, skäggig snubbe panikslaget tagit sig ut efter några fasans minuter av baklås på dörren) är det ständigt kö vid varenda toalett.

2. På den enda toalett som är lite större (tillika den enda med skötbordssymbol) – så att man ska kunna byta blöjor på en sprattlig unge – är skötbordet trasigt och hänger som en slak manslem när man fäller ner den.

3. I Alvesta har vi mindre än tio minuter på oss att byta (och det är LITE när man ska trassla sig av och på tåg med en barnvagn inklusive jättebebis, två rullväskor, en kasse leksaker, en skötväska, en fullproppad ryggsäck och en annan axelremsväska). Men där finns i alla fall en sån där vagnslägeskylt. VAD JÄTTEBRA då att SJ har bytt ordning på vagnarna så att den vagn som enligt skylten ska vara längst fram är längst bak när tåget väl rullar in.

4. Alla resenärer har med sig gigantiska väskor. Och det finns ingen plats alls att ställa dem på. Än mindre en jävla barnvagn. Men när det faktiskt FINNS en något större tom yta i en vagn så ställer SJ in ett köksbord med fyra stolar där.

5. På ett av lokaltågen har man helt glatt bestämt sig för att stänga av dörrparet i vagnen längst bak.

Pungsvett och galna ex

2008-08-01T21:52:00.000-07:00

Okej, nu när jag praktiskt taget fått en blogg serverad på silverfat av en vän måste jag förstås bryta stiltjen med ett inlägg. Vi kan kalla vännen X.

Såhär: X går på högstadiet och träffar Y – en lite äldre, snygg kille. De blir tillsammans. Han är skittaskig mot henne på många sätt, får henne att känna sig ful och mindre värd, och eftersom han tar amfetamin är sexlivet inte direkt strålande (jag vill minnas att han överhuvudtaget inte kunde komma, men det här kan vara något som jag själv lagt till). Men hon går på högstadiet, och istället för att göra slut direkt och be honom dra åt helvete, är hon tillsammans med honom ett tag fastän han får henne att må skit. Eftersom det dessutom är hennes första riktiga förhållande sätter det sina spår i flera år efteråt.

Många, många år senare – när X redan är vuxen – är hon och hälsar på sina föräldrar. Hon och hennes mamma sitter och kollar på ett program som heter något i stil med ”Att leva med schizofreni” på UR. I ett av inslagen sitter en ung man på en bergstopp och talar ut om hur det är att leva med nämnda sjukdom. Men herregud, tänker X, det är ju Y som är mannen på bergstoppen! Varvid hennes mamma säger:
”Har inte du varit tillsammans med den där killen, X?”

Ytterligare flera år senare är X åter och hälsar på sina föräldrar (hon hade varit hem några gånger dess emellan får man hoppas). Och åter igen sitter hon och hennes mamma och tittar på UR (jag vet inte varför de kollar på UR hela tiden). Den här gången heter programmet: ”Att leva med DAMP”. I ett av inslagen sitter en man på en bergstopp och talar ut om sitt liv med DAMP. Och jodå, visst är det kära gamla Y igen!

Givetvis började vi omedelbart spåna om vilken sjukdom han skulle tala ut om i nästa UR-program.

För övrigt har jag för första gången sedan rökstoppet satt min fot inne på Debaser. Herregud! Det var som att gå in i en vägg av pungsvett, ölandedräkt och surfisar. Och det här var INNAN stället hade öppnat för kvällen.

"Får jag köpa dina trosoar?"

2008-07-21T21:31:00.000-07:00

Egentligen har jag tillfälligt tagit ledigt från bloggen. Inte för att leva livets glada och/eller sköna dagar (även om jag råkar ha semester) utan för att jag sliter som en liten gnu med att jobba om den roman som har legat i träda det senaste halvåret. Och det är faktiskt KUL att vara sin egen elaka redaktör – stryk den här skiten, vad tillför det? Jamen det här är ju bara FÖR klyschigt, det här kapitlet får du faktiskt skriva om helt. Men herregud så högstämd du blir här då, ta bort den där liknelsen. Men i princip all vaken tid som jag inte spenderar med Rufus eller diverse hushållssysslor (samt förstås, med att se på livsviktiga tv-serier så som Project Runway och Dexter) jobbar jag med boken. Därav bloggtorkan.
MEN igår satt jag och läste obehagliga artiklar i Aftonbladet om Anders Eklund (som för övrigt påminner mycket om Gary Ridgeway – Green River Killer – i sin framtoning, vilket bara gör honom ännu läskigare). Vissa detaljer i artikeln fick mig att minnas diverse bisarra män jag mötte i min barndom och ungdom, när jag var så godtrogen att det borde vara straffbart. Och det är fan ett under att jag ALDRIG blivit utsatt för vare sig våldtäkt eller misshandel eller mord:

1. ”Får jag köpa dina trosor?”
I en av artiklarna om Eklund beskrivs hans hem (man får även se en interiörbild på hans lovely skinnsoffa med olika paintbrushbilder på hoppande delfiner ovanför). Det står att man har hittat mängder av trosor, både använda och nya. Vilket fick mig att minnas mannen som ringde till mig när jag var 9-10 år. Han sa att han hade sett min brevvänsannons i Metallarbetaren och undrade om inte han och jag kunde ”telefonväxla” istället. Eftersom jag var tämligen blyg för okända vuxna pep jag väl fram ett ”ja”. Första samtalet frågade han en massa om jag hade pojkvän, om jag var oskuld (och jag svarade lydigt ärligt på varje fråga). Andra samtalet kom han med ungefär samma frågor, men han undrade också om han kunde få köpa trosorna jag hade på mig för en hundralapp. Vilken mysig kille! Jag hade inte berättat om honom för mina föräldrar, men när han ringde andra gången var min storasyster hemma. Hon märkte nog att det var något skumt, för när trosfrågorna började dyka upp slet hon åt sig luren och vrålade åt snubben att om han någonsin ringde mig igen skulle hon se till att han blev tagen av polisen. Sen ringde han aldrig mer. Min syster må ha varit bara 13-14 år, men hon hade en jävla pondus redan då.

2. ”Men jag säger ju inte att jag suttit i fängelse. Men att jag hade varit utan sex ett tag”
Säger Eklund när han berättar om kvällen då han mördade Pernilla Hellgren i Falun.
EXAKT så sa en snubbe jag mötte i London när jag var sjutton år (han var betydligt äldre) och hade rest dit ensam en vecka. Det var konsert i någon park, jag gick dit, den här snubben dyker upp från ingenstans och börjar snacka. Och säger att han varit utan kvinnor ett bra tag nu, att han varit utan sex och har saknat det så mycket. Och jag minglar glatt på om att jag är från Sverige och är i London ensam. Men när han försöker få med mig på fest hos några polare på andra sidan stan är jag åtminstone smart nog att avböja.
Fast efteråt ångrar jag mig lite och tänker att det ju kunde ha blivit värsta ÄVENTYRET ju. Jo, tjenare.

3. ”Vill du åka med?”Jag är typ arton och står och väntar på bussen mot Teckomatorp i den skånska hålan Svalöv när plötsligt en svart bil stannar, passagerardörren öppnas och en man säger:
”Vill du åka med? Hoppa in!”
Och vad gör jag? Hoppar in! Sedan följer förstås de obligatoriska frågorna om den icke-existerande pojkvännen. Och han kör som en jävla dåre. Jag får extremt konstiga vibbar av honom och blir – om jag minns det rätt – skitskraj. Men han släpper av mig (i Teckomatorp, antar jag) och inget händer. (Inget händer någonsin i Teckomatorp. Men det är en annan historia.)

Lagar om alltings jävlighet sista jobbveckan innan semestern

2008-07-01T21:28:00.000-07:00

1. Alla projekt du måste hinna få färdigt kommer att ta minst tio gånger så lång tid som du räknat med. Detta beroende på att allt som kan strula till sig KOMMER att göra det.

2. Alla utomstående du måste ha hjälp av för att överhuvudtaget ro projekten i land är redan på semester och kommer tillbaka i augusti.

3. Eftersom de som redan ÄR på semester haft en precis lika jobbig sista-veckan-innan-semestern som du själv kommer även deras misstag att studsa tillbaka och lämnas till dig och dina kolleger att lösa på något sätt.

4. Minst en person i din omedelbara närhet kommer att bryta ihop och/eller bli sjuk och behöva ditt stöd under just den här veckan.

5. Du lurar dig själv att du faktiskt har tänkt ut en riktigt bra lösning när du går in till din närmsta chef och säger: "Men jag kommer in på semestern och fixar det här." Först när du andats ut en kort stund över den lösningen kommer du ihåg att du ju faktiskt inte har någon barnvakt och alltså inte bara måste lösa väl valda jobbproblem på din semester, du måste även göra det samtidigt som en överaktiv toddler kommer att stå och dra dig i armen och kräva din uppmärksamhet och störa alla de som har SIN sista vecka innan semestern.

Misery, fucking misery (igen)

2008-06-29T20:49:00.000-07:00

JAG tyckte jag var ute jättelänge igår (halv två sådär) men Anna tyckte jag var en mes som bangade hundra öl till på Kellys. Idag har jag fått lida. Fast det var värt det. Nu har jag t.ex. en bild på min mobil där det ser ut som om Anna kikar fram mellan någons skinkor.
Att gå upp vid sju och vara pigg och stimulerande morsa och samtidigt vara helt efterbliven av bakfylla är dock ingen vidare kombo.
För det är en sån där jobbig grej – bland många andra jobbiga grejer – som hänt på sistone. Efter en riktig hundvecka på jobbet (där jag insåg att typ varenda bok jag ansvarade för skulle bli sen till tryck) var det dags för utvecklingssamtal på dagis. Efter allt kasst som hänt på sistone trodde jag att åtminstone DET skulle bli lite glädjande (jag menar, hur mycket dålig karma kan man dra på sig egentligen). Men det var det inte. För visserligen bekräftade hans pedagog att han åt bra (no shit!) och så, men de var också bekymrade över att han var så asocial och ointresserad av andra barn, samt att han ofta verkade försjunka i sig själv när han lekte. Så vi fick en lång lista med aktiviteter vi kunde/borde göra hemma för att stimulera honom. Och det var väl fint. Men jag får andnöd bara jag tänker på hur fan jag ska hinna allt. Så resultatet är att jag springer runt – helt hysterisk – och sjunger ”Klappa, klappa händerna!” vare sig Ruf vill klappa några händer eller inte. Hur ska man hinna andas? Resultatet har blivit att jag känner mig rätt usel på ungefär vartenda område – jag misslyckas med att leverera på jobbet, jag misslyckas med att skriva om min roman, jag misslyckas med att ta körkort, jag misslyckas med att stimulera min son, jag misslyckas med att umgås med mina vänner. Det enda jag lyckas med är att programmera dvd:n så att jag nån gång ska kunna se de program jag inte hinner se när de går på teve.

Men för att få ett slut på detta misärältande kommer här en lista på senaste tidens halleluja-stunder. Mest företeelser som väl alla andra upptäckte för nåt år sedan, när jag missade det för jag var för stressad med annat.

1. Mina redaktörskollegor
Fan vad de har sejvat mitt arsle de senaste veckorna genom att glatt hoppa in och redigera och korrläsa och kolla pdf:er och hjälpa mig med baksidestexter när jag har varit så stressad att jag tittat i kors – inte för att någon beordrat dem utan för att de tycker att det hör till att man hjälper varandra. De är verkligen bäst i världen. Jag blir helt gråtmild bara jag tänker på det. Dessutom säger de: ”Äsch, jag har ändå inget särskilt att göra nu” och de säger det så övertygande att jag nästan tror på dem. För ärligt, är man redaktör på ett förlag har man ALLTID något att göra.

2. Säkert!
Fan vilken skiva! Vilken brud! Vilka texter! Jag kapitulerar – varför skriva en hel roman när hon kan uttrycka exakt det jag vill säga i en tre minuter lång låt? Jag frestas nästan att ta till det hopplöst övaranvända ”Tänk om jag hade hört den här skivan när jag gick på högstadiet” (hallå, hade jag hört den på högstadiet hade jag kategoriskt avfärdat den, jag lyssnade ju bara på hårdrock då.)

3. Jonas Hassen Khemiri
Fan vilka böcker! Vilken snubbe! Vilket språk! Jag har äntligen läst Montecore (och sitter och halvhåller på Invasion eftersom jag inte vill slösa bort den för fort) och är helt hänförd. Han är så jävla skicklig att jag tappar andan. Dessutom den kanske roligaste svenska prosan överhuvudtaget just nu (Fredrik Strage undantagen – han skriver ju reportage). Extra festligt att han växt upp i sunkiga Drakenberg (och inte alls någon förort som många ville få det till när Ett öga rött kom) – det enda ställe på Söder där jag har haft (och någonsin kommer att få, skulle jag gissa) en lägenhet (eller, en lokal som man egentligen inte fick bo i, i ärlighetens namn).

Wicker Man i Svärdsjö

2008-06-21T21:49:00.000-07:00

Tillbaka i stan efter midsommar i självaste Dalom. Jajamen. Vi var till och med på majstångsresning på gGammelgården i Svärdsjö (fast vi stack innan själva stången var rest – då hade Rufus klättrat upp på scenen tre gånger medan en kvinna höll tal, samt attackerat alla med något ätbart på hela stället). Det var väldigt Wicker Man när värsta långa tåget med spelemän och pensionärer i folkdräkt kom tågande från kyrkan för att under massivt stånkande resa den blomsterprydda fallossymbolen.
På tåget till Dalarna försökte jag lura i Peter att mina föräldrar hade fixat en masdräkt till honom, men tyvärr var jag så nöjd med mitt eget skämt att jag började fnissa innan jag ens pratat färdigt.

Och där, i Svärdsjö, när jag skulle rota fram bilderböcker att läsa för Rufus, ramlade jag rakt på tre av mina värsta ångestbilderböcker (jag får fortfarande en vag känsla av ångest och förtvivlan när jag ser dem). Är det någon mer än jag som minns dem?

1. Kom in i min natt, kom in i min dröm av Stefan Mählqvist och Tord Nygren
En stackars unge hemsöks av en bister, knallgrön alv som leder honom in vad som är att likna vid en syratripp. Jodå, när Stefan inte satt och var myskägg i sin regnbågssoffa och tipsade barn om böcker totade han ihop såna här historier. Vill minnas att det även var han som skrev Drakberget, där man fick se små barn som slavade som djur i en gruva till gagn för kapitalisterna. Fast den boken fick jag märkligt nog inte ett dugg ångest av.

2. Ägget av Lennart Hellsing och Fibben Hald
Ett ägg med en massa existentiella funderingar om vad som ska hända här i livet. På en sida blir det mosat av en sked, på en annan kokt. Trots att jag numera har sett Lennart live in person vid åtskilliga tillfällen (och inte minst känt lukten av hans cigaretter när han är på jobbet – han är den enda författare inom koncernen som fortfarande får röka inomhus) har jag aldrig vågat konfrontera honom med min ångest inför den här boken som eventuellt kommit att prägla mitt liv.

3. Flykten från kaninfabriken ???
Nej, så hette den inte, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg titeln, trots att jag tittade på den i förmiddags. Det är i alla fall en författare som heter Jürg nånting och en illustratör som också heter Jürg nånting.
Jätterealistiska, starkt ångestframkallande bilder, bland annat från en fabrik. En ung kanin och en gammal kanin lever i samma pyttelilla bur på en kaninfabrik (de är alltså slaktdjur, eller om de ska säljas som försöksdjur, minns inte exakt) Den unga är rebellen som uppviglar gamlingen till att rymma. De gnager sig ut ur fabriken och springer till skogs. Men gamlingen får bara ångest av den här nya friheten, och tillsist bestämmer den sig för att återvända till fabriken – även om det innebär döden - för tillvaron är så mycket bekvämare där. Lillkaninen är helt ensam ända tills den blir polare med en igelkott. Varenda sida utstrålar total övergivenhet. ”Jamen så blev du ju djurrättsaktivist också”, som min storasyster krasst konstaterade.

Just nu känns livet mest som Petter Hansson

2008-06-18T21:03:00.000-07:00

Alltså, fotbollen. Man blir bara deprimerad. Men Zlatan såg ju halvdöd ut redan innan avspark – han påminde om hur jag började se ut efter någon av Rufus sömnlöshetsveckor, sådär grå i ansiktet och med stora påsar under ögonen och något dimmigt i blicken. Fast jag skulle inte tippa på att han – trots spädbarn i hemmet – utsatts för barnskrik de senaste nätterna innan match.
Och som om inte matchen är nog deprimerande måste de visa bilderna på deppande svenska supporters i tokroliga utstyrslar. Just de där tokroliga perukerna och vikingahjälmarna är nog det värsta av allt i sammanhanget, värre än själva förlusten. En deppande hord idioter i vikingahjälm i plast är nästan läskigare än clowner.
G, som är totalt ointresserad av fotboll, konstaterade torrt att våldet mot oskyldiga människor ute på stan eskalerar under stora fotbollsevenemang (jag betvivlar dock att han har någon statistik på det) – den där frustrationen vid förlust måste väl ut nånstans (om de fortfarande har på sig vikingahjälmar i plast när de misshandlar någon förtäljer inte historien).

Ända sen matchen mot Grekland har jag haft som tvångstanke att om jag vore målskytt i landslaget skulle jag snarare vara Petter Hansson än Zlatan. Inte mörk och snygg, med elegant spel som avslutas med ett urtjusigt mål, nej, knallröd i ansiktet och genomsvettig skulle jag av misstag snubbla in ett mål.

Jag vet, jag har varit usel på att blogga. Men det har inte varit så kul på sistone. Om det vänder snart så lovar jag att skriva lite flitigare också. Och imorgon drar jag till Dalom för att fira en hederlig midsommar (min mamma trodde att jag skämtade när jag sa att vi skulle åka in till Gammelgården på majstångsresning)

Best of Tradera

2008-06-08T20:08:00.000-07:00

Så jävla varmt idag att jag och Peter nästan slogs om vem som skulle FÅ stanna hemma och städa och vem som skulle gå ner till stranden med Rufen. Jag vann och dammsög mig död i inomhussvalkan (vår städdeal går ut på att en håller sig hemifrån med Rufus och en stannar hemma och städar).

Best of Traderas köpesannonser
(Tack Peter för researcharbetet!)

1. Indianklänning
Söker en prärieindianklänning med tillhörande leggings (OBS, inte dagens modeller), utan leggings som indiankvinnorna bar under klänningen. samt matchande mockasiner. Klänningen och tilllbehören ska vara dekorerade på traditionellt sätt samt hjortskinnsfärgade men behöver inte vara av hjortskinn - möjligtvvis ska mockasinerna vara av hjortskinn om det går att få tag på sådana.. Det ska vara såpass kraftigt tyg i klänningen att den inte fladdrar i vinden utan behåller sin raka form.. Det är *inte* in så kallad ''Indian Princess Dress'' eller maskeraddräkt ag sökir utan en replik av en äkta prärieindianklänning. Finns det peruker som gör att man ser ut som en äkta indinkvinna här på 'tradera?

Mina mått är Byst: 102/42in, midja 113/46in, höft 120/48in, längd 165cm/5ft 5in, armlängd 54cm/22in och skostorlek 42.

2. Hundkeps
Nån som har en Hund keps aatt sälja. Den ska passa till en
Shetland Sheepdog. (mini collie )

Svar: Hej
hade såna tidigare till mina tibetanska terrier, ska kolla
om jag har någon kvar.
Mvh Temali

3. Bår till fotbollsplanen
Bår som vi kan ha på våran fotbollsplan, att bära ut ev.
skadade i väntan på läkarehjälp. Tips på vart jag kan köpa
begagnad eller ny mottages tacksamt. Meila mej gärna. Alla svar mottages med glädje.

Svar: kanske ni kan kolla med sjukhusen! dom borde kunna ha
ngn som är litet trasig som inte funkar i tex ambulanser men
funkar väl på fotbollsplan?

4. Humleplanta
Jag missade tyvärr den utbjudna humleplantan med kottar!
Söker därför på nytt humleplantor med kottar

Svar: Har humle i trädgården som det blir kottar på lite
senare fram i sommar. Hör av dej till min mailadress.

5. Kavaj, kappa eller liknande
KAVAJ KAPPA eller liknande. ,rutig eller blommig eller
mönstrad. i stl 38 40 ny eller i fint skick ps mejla svaret

Material girl (uppdaterad version)

2008-05-30T18:27:00.000-07:00

Jaha. Ska jag byta namn på bloggen nu då? It’s hard to be a saint in Skhlm - capital of shopping. För det är ju så det heter nu, har något snille (som troligtvis inte bor här själv) bestämt.

Vi som bor här i Skhlm - capital of shopping sysslar inte med basala grejer som att sova, laga mat, skita och tömma kattlådan - nej, det enda vi gör är att glida runt med en gigantiskt pappersmugg latte från Espressohuouse och shoppa. Efter klockan sju förångas vi och lägger oss som polish på gallerians golv.

Förlåt, Hoplouie, för att jag skrev spydiga grejer om din/er syn på förvandlingen av Skärholmen, alias Skhlm - capital of shopping. För ack så rätt du/ni fick till slut …

(och nu måste jag skriva något mer eftersom bloggen blev exakt 666 tecken, hur scary är inte det?)

Pga ett FATALT faktafel har jag redigerat texten (jag påstod att stället där jag bor heter Skhlm - shoppingstaden).

Sömnlös i Skärholmen del en miljon fyra

2008-05-26T21:17:00.000-07:00

Hur orkar folk? Alla kan ju inte ha mormödrar och ivriga syskon o dyl. tillgängliga som gladeligen rycker in och tar hand om ens sömnlösa barn en natt. Hur gör ensamstående för att inte bli galna? Kan man lägga in sig för sömnlöshet, på nåt skönt sanatorium kanske? Kan man lämna in barnet på ett nattdagis så att man får sova åtminstone en natt? Sjukskriva sig i förebyggande syfte - innan man börjar göra alltför stora tabbar på jobbet?
I TEORIN bestämmer vi att vi ska turas om att ta Rufus på nätterna - den som inte har natten får sova i eget rum med stängd dörr och öronproppar. Men i praktiken står ingen människa ut med att stå dubbelvikt över en spjälsäng och sjunga Trollmors visa mellan halv ett och fem på natten medan man är så trött att man inte kan hålla ögonen öppna och vet att man måste upp och jobba på morgonen. Så vi turas om att ha minisammanbrott och uppgivet kvida: “Jag orkar inte mer nu, han får skrika resten av natten”, och då rycker den andra in.

Min kompis Karin sa att hon haft det likadant med sin son, och förklarade glatt att vid fyra års ålder hade han fått lite bättre sovvanor. Fyra år!

Jag vet, det är extra jävligt nu eftersom han har hosta och är snorig (då får man addera tre timmars Trollmors visa vid läggningen också). Och jag vet, på alla andra sätt är han världens bästa unge. Men guuuuud vad jag längtar efter att få sova.

Spännande saker som händer när man inte längre får sova:

1. Det känns som om hjärnan håller på att lösas upp i små, små bitar - som att man skadar den till och med mer än när man var student och söp billig öl på Smålands fyra dagar i veckan, samt bodde i ett mögelskadat hus.

2. Man har tre lägen - hysteriskt fnittrande, apgnällig eller halvsovande.

3. Man hoppas att någon man känner ska anmäla en till Nannyakuten, Rent läge OCH någon av de där inredningsprogrammen eftersom allt runtomkring en håller på att förfalla och man är för trött för att ta tag i det.

4. Man köper 100 burkar Nestlé barnmat i hopp om att vinna den där städhjälpen de lottar ut (men än äter man i alla fall inte innehållet i dem).

5. När man äntligen är ledig, solen skiner och man ska ha trevlig familjedag på Skansen får man istället sammanbrott av trötthet och börjar vråla: “Jag hatar familjeaktiviteter, vi gör aldrig mer nån jävla familjegrej tillsammans, det blir ju bara skit.”

6. Man slutar helt att förstå alla skämt som ligger på en högre nivå än den mest grundläggande buskisen.

7. Man slutar att gå ut - den lilla gnutta sömn man har chans att få är alldeles för värdefull för att förstöra med fylla, dessutom kan man ändå inte hålla sig vaken ute på krogen., och det är ÄNNU jobbigare att stå dubbelvikt och sjunga Trollmors visa när man dessutom är full.

8. Man glömmer det mesta - deadlines, folk man lovat att ringa, folk som fyller år, hur ord som “och” stavas.

9. Man går från att vara ett under av envishet (när man är sitt utsövda jag, alltså) till att tappa tålamodet och ge upp på fem sekunder.

10. Om någon säger något som är längre än en mening tappar man tråden.

11. Man börjar skriva långa, tråkiga bloggar.

Eurokval

2008-05-22T21:11:00.000-07:00

Kvällens snyggaste outfit: Litauen - lädersparkbyxa, Seinfeldpuffskjorta och en spännande frisyr (Stockholmsnatt? Vi-som-drömmer-om-hockeyfrilla-men-inte-riktigt-vågar? Hårgelén- räckte-bara-till-övre-delen-av-huvudet?)

Kvällens Hej-jag-är-en-glad-och-social-kille-som-gillar-att ha buttplugg när jag penetrerar och/eller penetreras: Island.

Kvällens Bygg-ditt-eget-dj-set-av-papier-maché-komplett-med-levande-byfåne: Tjeckien

Kvällens Oironisk-Fredrik-Wikingsson-i-skinnbyxor: Vitryssland

Kvällens Faktiskt-så-pinsam-att-jag-inte-klarar-av-att-titta (och då gillar jag ändå buskishumor): Lettlands pirater

Kvällens Jaså-det-kunde-faktiskt-bli-ÄNNU-pinsammare-än-Lettlands-pirater: Kroatiens pensionärsrappare

Kvällens Vi-lånade-Kicki-Danielssons-Bra-vibrationer-mimdansare-från-85 (eller när det nu var): Makedonien

Varsel

2008-05-12T20:36:00.000-07:00

Plötslig fick jag en fruktansvärd föraning, för att inte säga ett varsel: Hur någon kulturarbetare/dramatiker på Södermalm/Kungsholmen eller i Vasastan just NU har börjat skriva en pjäs, inspirerad av vårt bostadsrättsföreningsslagsmål. Jag vet inte vad den kommer att gå ut på men anar att folk i färggranna kläder kommer att ropa saker på bruten svenska och jonglera med apelsiner, samt dansa och sjunga på tunnelbanan, alltmedan bleka svennar stirrar ut genom fönstren med döda blickar.
Om du, Dramatiker, läser detta: lova att teståka tunnelbanan ut hit åtminstone en gång och undersök om det kanske kan vara så att ALLA stirrar ut genom fönstren med döda blickar på tunnelbanan?

Det händer i Skärholmen

2008-05-11T20:40:00.000-07:00

Slagsmål mellan bostadsrättsföreningar
Alltså, ombildningen här på gatan har varit en fars från dag ett, men nu börjar det verkligen peaka. Först var det EN förening - tre glada nyllen som talade ut i Södra Sidan om hur himla bra det vore om vi själva fick äga skrutthusen vi bor i. De knackade dörr, de delade ut papper om hur arbetet fortskred. Sedan dök plötsligt ett reportage upp i Södra sidan om att personerna i den styrelsen satt på stora skulder, konkurser och betalningsanmärkningar. Strax därefter började stencilerade papper från en ANNAN aspirerande bostadsrättsförening dyka upp i brevinkastet. De började med att förklara att Brf 1 var ett gäng skumma typer som inte ville låta någon få insyn i deras arbete. Nu skulle istället Brf 2 ta vid som sanna räddare och se till så att vi får köpa skrutthusen vi bor i. Brf 2 talade ut i pressen om att det var de som hade folkets stöd här på gatan. Brf 1 kontrade med att dela ut papper med bilder på en tussilago och förklara att de och ingen annan är de som fått tillstånd från Stockholmshem att ombilda. Sådär har det fortsatt, hela våren. Jag håller knappt reda på vilka som är vilka längre. Så nu i veckan skulle det röstas - jag tror det var Brf 1 som höll i det. Vi gick inte dit eftersom det bara var ja-röstare som fick rösta. Om jag hade vetat att det skulle bli slagsmål hade jag kanske gått ändå. För det blev det. Vår granne - som är leading lady i hyresgästföreningen här i kvarteret - hade däremot varit där tillsammans med ett glatt gäng i hyresgästföreningströjor. De blev dock omedelbart ombedda att gå eftersom “ni ändå inte tänker köpa.”
Vad blir nästa steg? Skottlossning mellan Brf 1 och Brf 2? “Tussen” genom brevinkastet? Kanske är det här förorternas stora gängkrig tar sin början - håller du på Brf 1 kan du vistas säkert på Skärholmsterrassen, men inte högre upp. Håller du på Brf 2 gör du klokt i att stanna uppe på Ekholmshöjden.
Sugen på att köpa sin hyresrätt, anyone?

Flakcykelmannen
På väg till Zetas i solen idag blev jag omkörd av den underbara flakcykelmannen som drar runt här i nejderna. Till min stora lycka hade han bytt musik i bergsprängaren - nu körde han Dixie Chicks istället för techno! Det dånade över hela Segeltorp. Våren är sannerligen countryns tid.

Brandkåren
Rufus blev stum av lycka när han igår tittade ut genom fönstret och fick se en stor jävla brandbil komma backande på cykelvägen på baksidan av vårt hus. “Där!” sa han andäktigt och gick sedan och hämtade först Halvan kör brandbil och sedan sin gummibrandbil (det låter snuskigare än det är - det är alltså en badleksak). En halv minut senare kom den körande tillbaka och vi fattade ingenting. Fast det var bara den jävla bergbanan som hade pajat igen. Vet inte exakt vad som hade hänt, men typ en timme senare hängde fortfarande kvarterets barn i klasar vid trappen upp på höjden och kollade in hur reparationerna fortskred.

His n Hers i bokhyllan

2008-05-06T21:27:00.000-07:00

En av de festligaste sakerna med lägenheten vi hyrde i Spanien var att det fanns en hylla full med pocketböcker som tidigare gäster lämnat efter sig - av det övriga klientelet i staden att döma alltså brittiska panchisar. När jag rotade igenom hyllan upplevde jag ännu ett av dessa talrika “om det här hade varit en film hade man tyckt att det vore FÖR klyschigt”-ögonblick. För snacka om his n hers-urval. Jag började nästan se på mina medpanchisar i staden med nya ögon - under ut-och-äta-finskjortan och bananväskan, den rödbrända huden och den fjantiga lilla solhatten brann hos männen en önskan om att få vara actionhjälte, specialagent - en riktig hårding. Och under de glansiga, uppknäppta blusarna, Espandrillosandalerna och de något mindre fjantiga solhattarna hos kvinnorna dunkade hjärtat av längtan efter ... något annat. En eldig man, ett äkta medium - någon/något som skulle få dem att uppleva en helt ny sida av livet.
Eller också hade de bara velat softa med något lättsmält i solen.
Jag vet inte vad jag vill säga med följande lista. Bara att det roar mig. Eller kanske skrämmer mig. Eller får mig att kultursnobbigt undra vad det egentligen är för fel på folk. Egentligen talar titlarna för sig, men förlagen försåg mig dessutom med så underbara citat att jag inte kunde låta bli att återge dem.

I bokhyllan

His:

Geoff Thompson - Red Mist
Säljcitat från baksidan: “Only a man with 300 street fights under his belt could deliver such a compelling read.” Ross Brown, FHM

John Grisham (glömde skriva ner titeln, men säljcitatet funkar säkert på vilken Grishambok som helst)
Säljcitat från baksidan: “A killer combination of sheer story-telling nous and no-nonsens prose.” Independent

1:st to Die - James Patterson
Säljcitat från baksidan: “Terror and suspense that grab the reader and won’t let go. Just try running away from this one.” Ed McBain

Tom Clancy - OP-centre: Mirror Image
Säljcitat från baksidan: “A powerfull profile of America’s defence, intelligence and crises management technology”

Fredrik Forsythe - Hämnaren
Säljcitat från baksidan: “Fredrik Forsythe är en mästare när det gäller spionage, internationella intriger och spänning.” Washington Post

Hers:

Josephine Cox - The Gilded Cage
Säljcitat från baksidan: “Guarenteed to tug at the heartstrings of all hopelses romantics!” Sunday Post

Sophie Kinsella - Shopaholic ties the knot
Säljcitat från baksidan: “I almost cried with laughter.” Daily Mail

Derec Acorahs - Amazing Psychic Stories
Ur baksidestexten: “Derek Acorah first noticed his psychic gifts as a child and, shortly after his early football career with Liverpool FC, quickly became in demand as a medium.”
(jag tror att den här texten även försöker locka till sig manliga läsare genom att dra in det där med fotbollen, men fotot på Derek på framsidan borde skrämma iväg vilken man - och kvinna - som helst.)

Jodi Picoult - Keeping Faith
Ur baksidestexten: “Mariah White thought her life was pretty much perfect. A wife and mother was all she ever wanted to be.”

Danielle Steel - The Long Road Home
Ur baksidestexten: A work of daring and compassion, a tale of healing that will shock and touch and move to your very soul. […] The Long Road Home is more than reveting fiction. It is an inspiration to us all. A work of courage, hope, and love.

Dagisinskolning

2008-04-29T22:02:00.000-07:00

Rufus första dag på dagis och jag tog girigt ledigt för att följa med - trots att det känns som om höstboksmanusen står och skriker otåligt och stampar i mitt lilla kontorsbås (som förövrigt fylldes av en gigantisk Bolibompadrake (med hörlurar) - som satt och stirrade vindögt i en bok om hårdrock under min frånvaro - min båsgranne hade fixat så att han blev min vikarie. Det är för övrigt samma granne som tycker att vi ska kräva att få inreda ett hårdrocksrum på förlaget, komplett med ett gigantiskt monster vid dörren). Och än en gång funderar jag på vilka barn de där människorna som talar ut om att deras barn mår bäst av att vara med sin mamma tills han/hon är … tja … sju år har?
Dagis är fantastiskt. Och då är det inte något specialinriktat lyxdagis med tio års kö som vi har hamnat på, utan ett vanligt kommunalt i Sätra. Helst ville jag ta med alla barnen i gruppen hem, jag gillade dem som fan. Och Rufus verkade tycka att allt var toppen. Vid maten skrockade Rufus och den nästan exakt lika gamla Alex (de två är för övrigt minstingarna i gruppen) förtjust åt att Alex rapade högt. Ah, jag ser inledningen till en underbar buskisvänskap!

Bäst so far:

1. Gården
Jättestor! Komplett med skogsdunge, kulle med rutschkana, vitsippor, vinbärsbuskar, stenbumlingar att klättra på, sandlådor och en massa roliga små hus. Där får kidsen rasa runt bäst de vill, så länge de inte gör illa varandra eller sig själva. Rufus sprang runt som i extas.

2. Valfriheten
Ett ord som missbrukats hårt av borgarna, det är nästan så att jag glömt bort att det kan stå för något bra. Nästan alla aktiviteter bygger på att barnen själva får välja (okej, det är begränsade val, men ändå). De plockar fram aktivitetskort med t.ex. vattenlek, dockvrå, baka med lera. Varje aktivitetskort har fyra småkort. Sedan går man laget runt och barnen - även de som inte kan prata än - får välja vilken aktivitet de vill göra utifrån vilket kort de tar. Fyra barn och en pedagog på varje “station”. Samma sak på sångstunden, när varje barn får välja en sång, eller när de ska byta blöja och får välja djur på blöjan.

3. Barnen
Flera gånger blev jag så rörd att jag nästan började böla (okej, jag hade sovit för lite också). Som när Rufus ramlade. Viggo hade tidigare visat noll intresse för honom och mest blivit sur över att Rufus försökte ta bilar som han lekte med. Eftersom det var Rufs första dag var dessutom pedagogerna extra snälla mot honom och sa till Viggo att låta Rufus låta ha båda bilarna en stund. Så ramlade Rufs och började stortjuta. Jag sitter med honom i famnen när Viggo kommer fram med en liten brandbil som han försöker ge Rufus som tröst. Eller småtjejerna som ropar “Kom Rufus! Kom!” och vill få med honom i leken, och när han ändå sitter kvar går fram och klappar honom på kinden. Eller killen som drar iväg med mig till skogsdungen för att visa något och när vi är på väg tillbaka till de andra säger “Jag tycker att Rufus är söt.” Yes folks, här har ni dem: morgondagens förortsgangsters.

4. Personalen
Ungarna dyrkar Carina, som även är Rufus kontaktperson. Fast visst, så är det väl på dagis. Men jag blev innerligt glad över att se att alla som jobbar där faktiskt är med barnen och liksom deltar därute på gården, inte samlas i en flock eller står och ser uttråkade ut.

Jag vet, jag är nyfrälst, och nyfrälsta människor är väl sällan särskilt roliga - jag kommer säkert att hitta saker att gnälla på i sinom tid. Men just nu är jag i alla fall väldigt, väldigt glad.

Eternal flame

2008-04-27T21:51:00.000-07:00

Egentligen ska jag sitta och tänka igenom en miljon frågor inför mitt medarbetarsamtal imorgon, men jag blev helt matt bara av att börja kolla på frågorna om mina mål och vad och hur jag ska utveckla så jag satte igång att utveckla mina färdigheter i spindelharpan istället.

En märklig grej med Spanien: När jag var typ tretton och åkte med familjen till Medelhavet var det vissa låtar som malde i högtalarna på restaurangerna, och eftersom det alltid var romantiska låtar och jag ännu inte var den fullfjädrade cyniker jag nu blivit fylldes min pubertetsfeta kropp med längtan efter att få åka på charter till medelhavet med en egen kille och sitta på någon av de romantiska restaurangerna och tindra till tonerna av The Bangles Eternal flame. Helt sjuk blir då känslan när det FORTFARANDE är samma åttiotalshits som spelas på de “romantiska” restaurangerna (som mitt vuxna, lönnfeta cynikerjag inser är dyra turistfällor med skitäcklig mat, det som kännetecknar en bra restaurang är att det helt saknas romantisk stämning där) - Eternal flame, Carrie med Europe, Words. När vi åker på charter om tolv år - när Rufen är en tjock liten pubbeunge med tonvis av oförlöst längtan - kommer säkert Eternal flame fortfarande att eka i högtalarna vid stranden.

Saker som BARA var bra under Nerja-semestern:

1. The Donkey Sanctuary
ALLA brittiska pensionärer var inte helt hopplösa. Ett gäng av dem hade startat ett hem för vanvårdade djur - mest åsnor, men även några feta grisar, övergivna hundar, den magraste häst jag någonsin sett, höns och ett glupskt får. Man fick gå in gratis och fick dessutom en rejäl hink med morötter, bröd och annat att mata djuren med. Ville man fick man hjälpa till att tvätta djuren, eller gå en promenad med någon av hundarna. Fatta vilken toppenutflykt när man har småbarn!

2. Blommorna
Det är så overkligt, nästan kitschigt vackert med alla blommande hibiskusar, bougenvillor (hur det nu stavas och böjs), citronträd, pelargoner, rosor, bananträd. Varje gång jag åker till Spanien eller Kalifornien vill jag bli trädgårdsmästare - fastän jag vet vilket slitigt jävla jobb det är och nästan hopplöst att försörja sig på året om. Åh vad jag vill att min balkong ska vara en Medelhavsbalkong och inte stå där och sloka med sina halvvissna clematis och tomatplantor som aldrig får några tomater, bara löss.

3. Mosaiken
Överallt - mosaik och superfina kakelplattor. Med höga berg åt ena hållet och Medelhavet åt det andra under en klarblå himmel kändes det nästan som Las Vegas.

4. Kaffet
Varför kan en vanlig kaffe med mjölk aldrig smaka lika bra här i Sverige som på något rökigt fik med blaskmusik i Spanien eller Italien?

5. Spanskan
Kanske världens finaste språk. Ett tag gick jag på ABF och försökte lära mig, men jag var usel på det, och när det var dags att gå på spansk restaurang och konversera med resten av gruppen fick jag social fobi och hoppade av.

Fast det var rätt fint när vi kom hem till Skäris också. Det var solig vårkväll, de där rosa träden ute på gården snöade kronblad. I kvarterslokalen hade de indisk fest och tjejerna i saris var nästan overkligt vackra

Jaha. Jag har visst blivit smittad under semestern och själv gått och blivit pensionär. I natt drömde jag dessutom att jag var kär i Nordman. Vad är det för fel på mig?

Sömnlös i Spanien

2008-04-26T21:16:00.000-07:00

Jag har haft semester. Och varit på semester - i Nerja, Costa del Sol närmare bestämt. Därav den senaste tidens bloggtorka. Jag letade förstås som besatt efter en sån där åsna som bajsar cigaretter, tyvärr utan resultat. Borde inte sånt vara ett måste på så turistiga ställen som Costa del Sol? Tjurformade Sangriaflaskor - ja. Skulpturer i form av rödbrända blekfeta pensionärer och spliffrökande, surfande rastafaris - ja. Cigarettbajsande åsnor - nej.
Givetvis började jag redan på ett tidigt stadium fundera över den bäst-och -sämst-lista jag förstås tänkte skriva här. Jag fick dock revidera den några gånger. Och när jag nu ska skriva ner punkterna inser jag att bästa och sämsta punkterna märkligt nog överlappar varandra i allt för många fall.

Bäst OCH sämst under vår turistvecka i Nerja:

1. Maten på Oriental
Strandpromenaden på Burriana Beach - där vi bodde - var fylld av restauranger. Tyvärr verkade det bara finnas tre inte så roliga inriktningar: mat som appellerade till alla de engelska pensionärer som struttade runt likt övergödda duvor i hela stan, dvs vita bönor och bacon, spanskturistiga restauranger som lockade med “genuin” mat - i nio fall av tio paella med kött, dagens fångst av fisk (som oftast är små och beniga och näst intill oätliga) och inte alltid så lockande tapas, samt kinarestauranger a la China Sea i Skärholmen. Och så hittade vi den, längst ner på gatan, en udda diamant: Oriental. Nordkinesisk mat med touch av vietnamesisk mat och thaimat, typ Lao Wai. Superfräsch och asgott. Vi bestämde oss raskt för att köpa hem mat därifrån vareviga kväll. Andra gången vi köpte hem hade vi bl.a. beställt räkor i black beansås. Räkorna var misstänkt mjuka, men det ursäktade vi med att de var så enormt färska. Jo, tjenare. Jag kände mig lite konstig, men när Peter lämnade både choklad och kakor och sa att han skulle lägga sig istället så fick jag en föraning om hur natten skulle bli. Och det blev den. Matförgiftning galore, samt en Ruf som vaknade en gång i kvarten HELA natten, förmodligen för att han hörde sin far ulka och kände av sin emotofobmors panik.

2. Glassen
När Peter åkte in till Malaga för att hämta en ryggsäck som vi hade lyckats glömma på flygplatsen, efterblivna av sömnbrist som vi var, gjorde jag och Ruf staden själva. Det bästa JAG visste när jag var liten och vi var på medelhavssemester var glasscuperna. Stora, med massor av grädde och frukt och någon festlig dekoration vippande i gräddberget. Givetvis ville jag toppa Rufens dag med en sådan glass på en av restaurangerna på stranden. Och givetvis ville Ruf inte sluta äta av glassen, så där satt vi och goffade och myste i skuggan. Och givetvis lät jag honom äta hur mycket som helst. Sen blev det spyfest natten lång för stackars Ruf (och tvättfest natten lång för mig). Antar att det var matförgiftning.

3. Gården vid lägenheten
Lägenheten vi hade hyrt hade inte bara en gigantisk balkong med utsikt över medelhavet, det fanns även en pool och en liten gräsplätt precis nedanför oss. Det bästa Ruf visste var att springa runt, runt, runt den där poolen och tjoa. Peter var hela tiden orolig för att han skulle trilla i, och jag tyckte att han var en hönspappa. En eftermiddag när Peter hade simmat och var uppe och duschade hängde jag och Ruf nere vid poolkanten. Ruf tappade/slängde sitt älsklingsgosedjur (en kudde med ett litet lamm på som man får om man köper jävligt mycket toapapper, f.ö.) i poolen, jag böjde mig fram för att fånga det … och just då halkade Ruf och trillade i poolen. Jag kastade mig förstås i med kläderna på och drog upp honom, men den sekunden, när jag såg honom sjunka … fy fan. Vilken USEL mamma jag är.

4. Chanserad turistort
I love off season och restauranger som sett likadana ut sen tidigt åttiotal och solblekta bilder av glassar och dammiga souvenirer - sånt. Så när vi såg en mexikansk restaurang, som hämtad ur Sällskapsresan, med blekta menyer och sombreros vid bardisken och en cell med galler där man kunde sitta och äta var vi förstås tvungna att gå dit och käka lunch. Dessutom skröt de med att de hade barnmenyer. En gubbe kom leende fram och placerade en gigantisk sombrero på huvudet på Peter och Rufus dansade oavbrutet till den mexikanska musiken. Men sen … Jag har inte känt mig så lurad sen vi var i Tijuana. Det som var “barn” med menyn - en äcklig hamburgare med pommes frites för 7 euro - var bara att de struntat helt i salt och kryddor. Vi beställde in vegetariska tacos - för 11 euro! - de missade att vi båda skulle ha, så vi fick en portion med tortillabröd fyllda med vitkål och smält ost, helt utan kryddor. Och när vi äntligen skulle fly stället - typ 30 euro fattigare - kom de givetvis med den obligatoriska jävla tequilan som de skulle knacka på Peters huvud (då hade han alltså tagit av sig sombreron) och förklarade leende att det var en “mexikan speciality”. Vi sa att vi inte ville ha, men fick betala för skiten ändå.

5. Sömnlös i Spanien
Jag vet inte hur jag kunde vara så dum, men på något sätt inbillade jag mig att bara för att det var semester skulle vi få vila ut - läsa en massa böcker, dricka drinkar, sova. Vilket man förstås aldrig får om man har en hyperaktiv ett och ett halvtåring. De där drinkarna på balkongen i solnedgången uteblev, vi stupade i säng vid typ tio (och fick springa upp tjugo gånger varje natt för att Rufus vaknade). Lik förbannat vaknade han sedan klockan sex, pigg och på ett strålande humör, redo att möta dagen. Den som hade morgonen tog upp honom, käkade frukost och gick sedan i gryningen ner till havet och promenerade på stranden, där inga turister hade dykt upp än, bara fiskarna (som i gubbe med båt alltså, inte som i gädda) och mannen som matade kvarterets katter. Och det var ändå rätt magiskt.

Och så fanns det förstås saker som var bara bra också. Drar dem i nästa blogg för den som orkar bry sig.

Trött i Trollskogen

2008-04-12T22:24:00.000-07:00

Snudd på historisk dag för mig. För första gången sen Rufus föddes har jag och Peter gjort något ensamma, utanför huset, kvällstid! Så vad gjorde vi? Drack oss sanslöst berusade på någon bar? Gick på tjusig fest? Träffade long lost friends? Oh nej. Vi stretade iväg till Heron city i regnet för att gå på bio. Det är svårt med frihet. Väl där velade vi så länge om vi skulle ta en drink eller inte att vi till slut insåg att vi inte skulle hinna och gick ner till fjortisarna och tog en smothie istället.
Filmen var spansk skräck (Rec) så vi hade i princip hela biosalongen för oss själva. Skakkameror i “autentiskt” syfte borde förbjudas. Fast den VAR läskig på sina ställen.

Tidigare på dagen hade vi tagit Rufus till Trollskogen för att ha någon “skojig aktivitet”. Trollskogen i Skärholmen innebär inte en skön naturupplevelse eller ens lite plastig skogkitsch á lá Rainforest Café. Nej, Trollskogen - aka Sagolandet för barn - är pure white trash heaven för barnfamiljer. Först fyller man kidsen med socker, sedan låter man dem röja fritt bland diverse hoppborgar och bollhav i en jätteful industrilokal i utkanten av Skärholmen. Vart vi än gick i lokalen kom stora buffelhjordar av sockerrusiga 6-7-8-åringar och välte/trampade ner Rufus, luften och akustiken var så dålig att jag fick ont i huvudet bara av att titta på stället.
För alla som funderar på att starta ett liknande ställe, här är receptet:

1. Se till att nästan bara ha extremt söta bakverk och extremt surt bryggkaffe, eller sunkig kaffemaskinlatte, plus skräpmat att fylla magen med. Sätt upp plakat om att det är förbjudet att medta egen mat. Korv och mos till alla barn på barnkalaset.

2. Skryt med att ha elbilar som även de små barnen kan få “köra” själva genom fjärrstyrning. Se sedan till att inte en enda av bilarna fungerar. Huvudattraktionen blir istället sockerrusiga barns slagsmål först om att få en bil och sedan besvikelsen när det inte händer ett skit.

3. Gör fiket - där det är meningen att de vuxna ska sitta och fika medan ungarna slår ihjäl varandra - så omysigt som möjligt. Ta hjälp av belysningen (migränlysrör).

4. Se till att inte ålderssegregera en enda aktivitet - på så sätt maximerar du skaderisken och får ett stort antal galltjutande småbarn.

5. Ge stället ett namn som får folk att associera till stillhet och mystik.